Jedward

Jag har 2 stora ointressen i livet. Mode och musik. Det är ju knappt så jag vågar outa att jag är totalt ointresserad av musik, men så är det. Jag kan uppskatta bra låtar – precis som alla andra, men oftast är det sådan typ av musik som beskrivs som kommersiell skit av de som gillar ”finare” (läs: svårare) grejer. I min familj har musikintresset lämnats åt min fotografbrorsa. Han är grym på att spela trummor och DJ:a.

Jag lyssnar på musik när jag tränar och åker bil och jag skulle beskriva min musiksmak som kommersiell, catchy och omogen. Inför morgondagens löprunda har jag passat på att ladda min iPhone med Jedwards låt Lipstick. Det är en sådan där låt som jag kan lyssna på repeat i all evighet. Jag håller en tumme för galningarna från mitt gamla extrahemland ikväll – de som springer omkring på scen som om de vore alldeles sockerhöga. Sveriges och Danmarks bidrag gillar jag också. Bäst bilmusik gör däremot Mika.

Världsbra

Idag har varit en världsbra fredag. Jag har haft extra roligt på jobbet (känslan av effektivitet är oslagbar), fått roliga förfrågningar på mail, fått positiva svar på mina egna förfrågningar (ni trodde väl inte att bloggare får allt serverat för sig? Vissa grejer måste man jobba lite på själv också!) och lunchat med fin ex-kollega som lurade in mig i en skobutik som resulterade i en påse med fynd.

Dessutom fick jag ett tips om det här bikramerbjudandet. Jag tror jag måste slå till! Nu ska jag och mina barfotaskor som jag fått från Merrell (berättar mer när jag testat mer) gå på karaokebar. Träningsveckan har varit grym och imorgon ska jag utmana mig själv med ännu en ny träningsform. Dessutom har jag några jordgubbar kvar i kylen.

Det enda som är mindre bra är att Grabben är borta över helgen. Han tävlar för ett av världens bästa fyrverkeriländer (Sverige givetvis, baserat på tidigare tävlingsresultat) i en av Europas största fyrverkeritävlingar i Hannover. Jag håller tummarna för att det går bra för både Grabben och Saade i Tyskland i helgen!

Ooops. Hipstamatic.

 

Ont i hälsenan

Oron för min hälsena har kommit och gått men efter att ha tränat och känt efter kan jag sammanfatta det som att jag när jag känner av hälsenan så är det inte nödvändigtvis i samband med löpning.

När jag skriver ”känner av den” så är det inte heller en känsla av att det gör ont. Jag bara känner att den finns där och det kanske ilar lite i den. En något diffus känsla som har kommit och gått. Jag började först märka av min hälsena när jag körde bil långa sträckor för ungefär ett år sedan –  då fick jag ont. Men så satt jag konstant i flera timmar i samma ställning med en hård skokant som tryckte rakt på. Efter det kunde jag få ont när jag hade vissa skor på mig som klämde på ungefär samma ställen, men jag lärde mig ganska snabbt vilka skor som funkade (mina Inov-8 Xtalons till exempel – eftersom de var låga i hälen).

Sista gången jag sprang var en av de sista dagarna i juni förra året. Jag tog rundan runt Brunnsviken vilket blev rätt långt eftersom jag följde alla krumilurer på stigarna och dagen efteråt firade vi pappas 50-årsdag på Oaxen och när vi som bäst satt där under middagen märkte jag hur det bultade i foten och den visade sig vara jättesvullen runt vristen.

Jag fick tid på Agilokliniken i Stockholm i början av juli. Akillestendinos och stötvågsbehandling. Fast jag gick bara till Agilo en gång – resterande stötvågsbehandlingar tog jag nere i Halmstad. Det blev väl en 5-6 gånger med drygt en veckas mellanrum. Ingen löpträning och minimal med gåträning.

Jag minns inte riktigt vad jag rekommenderades för skor men de flesta naprapater och kiropraktorer brukar tala sig varma för dämpning och stabilitet och allt vad det heter. Då brukar jag stänga av öronen. Jag minns att Halmstadsnaprapaten pratade om inlägg och jag funderade på det ett slag men stängde sedan av det örat också. Jag har hela tiden inte velat tro att mitt onda med hälsenan har med löpningen att göra och jag har inte kunnat korrelera det med löpning ett endaste dugg, med undantag för rundan runt Brunnsviken.

Jag tog inte ett löpsteg förrän under tidig vinter 2010. Jag minns i ärlighetens namn inte riktigt vad jag pysslade med under hösten. Jag vet att jag tränade en massa men det var mest ”andra grejer”. Zumba, cirkelträning, crosstrainer, spinning, Easyline… Jag hade aldrig ont i hälsenan – men jag kände att den fanns där. Då och då, inte jämt.

Nu när jag börjat springa mer och mer har känslan i hälsenan inte stegrats. Men det intressanta är att jag kan känna av den när jag tränar spinning. Magnus påpekade att jag var orörlig i vrister och att jag hade otroligt spända vader vilket kunde påverka hälsenan och efter en timmes väldigt oskön massage så släppte trycket på hälsenan och det tillsammans med en kiropraktisk behandling på vristen som tog ungefär 3  sekunder gjorde att jag kände en otrolig skillnad på rörlighet på en gång.

När jag sprang på Lidingö i måndags kände jag av hälsenan ordentligt på slutet. Faktiskt mer än någon annan gång. Då sprang jag i mina Saucony Mirage. Igår, när vi höll på med intervaller i backar och grejer, kände jag inte av hälsenan någonting alls. Då sprang jag i mina Nike Free. Samma aktivitet – 2 helt olika känslor. Det är ju så att man undrar om det inte är något med trycket från skorna ändå. I de Nike Lunarelite jag hade en kort tid förra året fick jag otroligt ont i hälsenan bara av att ha dem på mig på en uteservering, till exempel. Och i Sauconyn kan man känna att plastkappan i hälen är otroligt hård vilket kan irritera slämsäckarna. Jag ska nog ta och operera bort den. Göra en Rune Larsson. Och se om det blir någon skillnad.

För summa summarum så är jag inte så orolig för min hälsena trots att jag fortfarande letar efter den optimala lösningen. Men jag har också insett vikten av att komma till en kiropraktor eller naprapat som man har en gemensam uppfattning om saker och ting med. Att springa i inlägg och undvika asfalt är inte min arena. Det är inte av sådant som mina symptom har uppstått från.

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!