Det blev en lunchtur snarare än morgonpass – men jag stack i alla fall ut på min fjälltur, perfekt ackompanjerat med vindlätt duggregn och en snygg gråskala. Det blev dryga milen i mysjoggstempo med diverse stopp för att beundra livet. Det är fint med egentid. Och att verkligen ta sig tid för det utan att stressa till nästa grej. Och nästa.

Lite nu och då så tänkte jag att jag måste skynda mig tillbaka och att jag därför måste springa lite snabbare. Men skynda tillbaka till vadå? Det är en utmaning att leva här och nu – istället för i nästa grej, nästa projekt och nästa tanke. Det är otroligt harmoniskt att bara vara nu och släppa alla tankar på vad som ska hända sen.