När det är fint och väder brukar jag och Grabben sticka till Lidingö och springa den klassiska milen. Eller, brukar och brukar. Vi har nog aldrig varit där och sprungit när det varit dÃ¥ligt väder i alla fall. En gÃ¥ng sprang vi där en midsommareftermiddag till exempel, när solen sken och barnen dansade smÃ¥ grodor. SÃ¥ jag har bra minnen frÃ¥n den slingan. Det är en superfin sträcka att springa – men det är sjukt mÃ¥nga jävliga backar. Abborrbacken vet man ju om, sÃ¥ den är man förberedd pÃ¥ – men den där Karins backe som ligger 2 kilometer frÃ¥n ”mÃ¥l” är värre. DÃ¥ är man trött. DÃ¥ vill man inte ha en sjuhelsikes backe. När man väl kommit upp för backen vill man bara bli av med de där sista 2 kilometrarna men de är evighetslÃ¥nga.
Jag sket i backutmaningarna idag och gick uppför bÃ¥de Abborrbacken och Karins backe för att spara benen till resterande mil. Det fanns fler backar att bita ihop i – och det gjorde jag medan löparhunden och Grabben lättsamt trippade förbi. Fast pÃ¥ slutet hängde hennes tunga mer än halvvägs ut genom munnen och hon verkade lite sliten. Vi är 2 som kommer sova gott inatt.
