Dagens första 10 km var helgens bästa. Benen var inte sÃ¥ pigga, men de trummade pÃ¥ längs med fantastiska omgivningar trots att vi sprang pÃ¥ en bilväg. 9:an mellan Brösarp och Kivik (fram till Vitemölla) är en fin löpväg. Backe upp och backe ner men trots att det var kuperat sÃ¥ var det snällt böljande. Dessutom svängde vägen nästan hela tiden vilket gjorde extremt mycket för löparorken. Här och var växte äppelträden men de blommade inte sÃ¥ som de gjorde förra Ã¥ret – men dÃ¥ sprang vi ocksÃ¥ nÃ¥gra veckor senare in pÃ¥ säsongen.

Mitt i backarna där pÃ¥ 9:an slogs jag över hur härligt det var att springa utan prestation och att det var just det som fällde krokben för mig igÃ¥r. Det är väldigt ologiskt att det gick sÃ¥ bra att springa dagens första 10 kilometer när jag redan sprungit lÃ¥ngt dygnet innan, medan jag igÃ¥r under gÃ¥rdagsmorgonens allra första 5-6 kilometer hade ont lite överallt och dessutom tyckte det var trÃ¥kigt. Snacka om uppenbara prestationsproblem – och en direkt koppling till varför jag tycker att det känns meningslöst att tävla!

Att springa och känna att man har all tid i världen är en enorm frihetskänsla och jag hade det väldigt trevligt där ute bland Brösarps backar. Det var helgens absoluta höjdpunkt. Fast det är i stark konkurrens med den där sandstranden strax innan Kivik, eller lunchen på Kiviks lilla råa med mina fina ultravänner eller den där skogsgläntan längs med Skåneleden som badade i solsken. Ögonblicken att spara i minnesbanken är många!

Vi tog oss hem för egen maskin från Kivik. Istället för att springa bilvägen valde vi Skåneleden och att springa terräng är verkligen fantastiskt. Det går långsamt, mycket på grund av att man ska orientera sig rätt (leta markeringar) och skiftande underlag, men vad gör det när man är mitt i himmelriket med havet på höger sida och en strandskog på vänster? På ett ställe tog vi fel och fick en extrarunda på några kilometer men vi gick och pratade och hade det allmänt trevligt och så var vi på leden igen.

Under lunchen hände nÃ¥got med mina lÃ¥rmuskler och de bestämde sig för att checka ut totalt. Jag har aldrig fÃ¥tt träningsvärk frÃ¥n att springa men just nu känns det ordentligt. Jag sätter mig ogärna ner, och att gÃ¥ nerför en trappa är rätt obekvämt. Annars mÃ¥r kroppen fint – särskilt ryggen! Vaderna är trötta och skulle behöva lite massage men hälsenan mÃ¥r rätt sÃ¥ fint trots dagens 22 km. Eller om det var 24. Jag är inte riktigt säker pÃ¥ distansen eftersom mina klockbatterier dog där ute i SkÃ¥neterrängen och de andras GPS-siffror har försvunnit ut ur huvudet efter det där vinpaketet till middagen.

Dagsetappen 53 km som jag planerat för igår ska jag ta revansch på. Jag grämer mig inte att jag hoppade av utan är riktigt nöjd med att jag kan springa så långt (allt är relativt) och faktiskt må så bra som jag gör.

53 km finns dock kvar som ett mÃ¥l för mig själv att uppnÃ¥ den här försäsongen sÃ¥ jag ser fram emot den dagen! Jag ser ocksÃ¥ fram emot att ta tillvara pÃ¥ den energi som jag fÃ¥tt frÃ¥n den här helgen och framförallt fina Carina, Mary och Fredrika – och sÃ¥ Grabben sÃ¥klart. Grabben, som spurtade hem de sista 3 milen igÃ¥r och som körde snabbdistans idag innan han gjorde sällskap med oss lite lÃ¥ngsammare. En snabb löpare som inte gör skillnad pÃ¥ vilket tempo eller sträcka man springer utan som lyssnar, frÃ¥gar och pratar med alla – oavsett personbästa. Ödmjukhet är en fantastisk egenskap.

Vi avslutade helgen med fantastisk mat på Brösarp Gästgifverigård. Helt klart helgens bästa gästgiveri! Vinglasen trängdes på bordet och sorlet låg tjockt i rummet. Att det planeras för en fortsättning på detta Skåneäventyr är ett bevis på en riktigt grym helg med bra sällskap, god mat och fin löpning!

Det bästa med iPhonen? Kartfunktionen såklart!

Jag och äppelträden som inte blommar ännu

Där borta ligger havet

En Craftig dag!

Glädjehopp?

Energipåfyllning

Bättre energipåfyllning!

Långlöparskorna. Alla av olika märken!

Fredrika

Carina

Mary och Fredrika

Återhämtning

Söndagsmiddag