De 11 milen jag ska springa i slutet av april känns lite enklare idag. Imorse konstaterade Grabben att 55km per dag inte är sÃ¥ lÃ¥ngt. Det är som 2 halvmaror och lite till. Det där ”lite till” lade jag inte sÃ¥ stor vikt vid – det var ”2 halvmaror” som jag fastnade vid, och jag lade själv till ett ”bara” innan. För en halvmara känns inte sÃ¥ lÃ¥ngt i mitt huvud. Visst, det kan vara hur jobbigt som helst om man maxar och springer för allt man är värd (jag har aldrig varit sÃ¥ totalt utmattad och mÃ¥tt sÃ¥ dÃ¥ligt som efter att ha sprungit St Eriksloppet till exempel) – men det är en högst överkomlig sträcka om det springs i ett lagom tempo. Och jag tänker pÃ¥ Rune Larssons 5-milar i Portugal som han menar att alla klarar av. Jag ser fram emot en promenad i parken i SkÃ¥ne! Sträckan är numer besegrad i mitt huvud och därmed är halva jobbet gjort.
Jag hoppas det blir mildväder i Stockholm snart sÃ¥ att jag kan börja träna pÃ¥ riktigt – dÃ¥ kommer ytterligare en del av jobbet att vara gjort (och det enda som Ã¥terstÃ¥r är själva SkÃ¥nespringandet). Jag tycker det är svÃ¥rt att springa lÃ¥ngt i kyla – eftersom jag svettas även när jag springer lÃ¥ngsamt och sedan blir nedkyld blir jag kall ända in i själen. Efter midnattslöpningen frös jag hela natten inombord trots att jag var varm i skinnet. En märklig känsla.
Fler bilder från tidigare idag
