Eftersom jag inte är nÃ¥gon tävlingsmänniska sÃ¥ finns det inte mycket till tävlingssäsong att prata om i mitt liv. Men, de flesta arrangemang jag är med i är under sommarhalvÃ¥ret vilket sammanfaller med det som kallas tävlingssäsongen. Jag ska springa 55 km 2 dagar i rad jävligt snart och det tar upp en del av min tanketid. Grabbens med. Fast han är mest intresserad av maten pÃ¥ de gästgifverier där vi ska bo. Själv tänker jag att springa 55 km 1 dag är inte sÃ¥ farligt – men utmaningen ligger i att känna sig sÃ¥ pass fräsch att man kan göra om det dagen därpÃ¥.
Mina löparlångpass har varit rätt obefintliga sedan i somras. Jag måste dels börja träna riktigt långsamma och långa löppass, men när andra tänker att man ska vila dagen efter ett sådant, så bör jag göra om det dagen därpå. Back to backlångpass alltså. Vanligt inom ultravärlden men upplevs förmodligen som snudd på ohälsosamt i andra världar. Jag minns en kommentar som Soffan skrev till ett inlägg (minns inte vems eller var) som gick ut på att vi måste ge mer cred till våra kroppar. De klarar mer än vi tror. Samtidigt förundras jag över hur längdlandslaget kan vara så himla mycket sjuka hela tiden och när jag ställde frågan på Twitter fick jag till svar att det kanske berodde på överträning. Så på det stora hela är det lite tudelat det där. Vad vi klarar av och inte. Framför allt är det väldigt individuellt. När det gäller riktigt lugna långpass skulle många av oss kunna vara evighetsmaskiner. Om vi bara vågade.
När jag kommer hem till Stockholm ligger fokus pÃ¥ lÃ¥nga och lÃ¥ngsamma löppass. Det spelar ingen roll om det gÃ¥r hur lÃ¥ngsamt som helst. Ju lÃ¥ngsammare desto bättre – för dÃ¥ kan jag hÃ¥lla pÃ¥ längre plus att jag är pigg dagen efterÃ¥t sÃ¥ att jag kan göra det igen.
Om ni däremot hör till dem som gillar att tävla och har några lopp inbokade så kanske ni ska läsa det här. Det är långt kvar till sommaren. Eller inte.
