Eftersom jag inte är någon tävlingsmänniska så finns det inte mycket till tävlingssäsong att prata om i mitt liv. Men, de flesta arrangemang jag är med i är under sommarhalvåret vilket sammanfaller med det som kallas tävlingssäsongen. Jag ska springa 55 km 2 dagar i rad jävligt snart och det tar upp en del av min tanketid. Grabbens med. Fast han är mest intresserad av maten på de gästgifverier där vi ska bo. Själv tänker jag att springa 55 km 1 dag är inte så farligt – men utmaningen ligger i att känna sig så pass fräsch att man kan göra om det dagen därpå.

Mina löparlångpass har varit rätt obefintliga sedan i somras. Jag måste dels börja träna riktigt långsamma och långa löppass, men när andra tänker att man ska vila dagen efter ett sådant, så bör jag göra om det dagen därpå. Back to backlångpass alltså. Vanligt inom ultravärlden men upplevs förmodligen som snudd på ohälsosamt i andra världar. Jag minns en kommentar som Soffan skrev till ett inlägg (minns inte vems eller var) som gick ut på att vi måste ge mer cred till våra kroppar. De klarar mer än vi tror. Samtidigt förundras jag över hur längdlandslaget kan vara så himla mycket sjuka hela tiden och när jag ställde frågan på Twitter fick jag till svar att det kanske berodde på överträning. Så på det stora hela är det lite tudelat det där. Vad vi klarar av och inte. Framför allt är det väldigt individuellt. När det gäller riktigt lugna långpass skulle många av oss kunna vara evighetsmaskiner. Om vi bara vågade.

När jag kommer hem till Stockholm ligger fokus på långa och långsamma löppass. Det spelar ingen roll om det går hur långsamt som helst. Ju långsammare desto bättre – för då kan jag hålla på längre plus att jag är pigg dagen efteråt så att jag kan göra det igen.

Om ni däremot hör till dem som gillar att tävla och har några lopp inbokade så kanske ni ska läsa det här. Det är långt kvar till sommaren. Eller inte.