Jag gjorde för dålig research inför min backlöpning från Björnänge (E14) upp till Copperhill. Det är nästan 1 mil om man springer först ner – sedan upp. Den informationen hamnade i en glömsk tankecell för att bara springa upp – så som jag precis gjort – var ju inte så himla långt. Bara drygt 4.5 km. Men lägg på enorm snöblåst och tidvis rätt rejäl lutning och det var jobbigt ändå.

Någon ville ha en siffra över lutning på ”min” backe och jag är lite osäker. Copperhill ligger hursomhelst 730 möh och jag började vid drygt 400 möh.

Till min rätt stora lättnad var det aldrig i benen det var jobbigt. Det var i lungorna som begränsningen satt. Flåset. Det har jag inte jobbat på särskilt mycket den senaste tiden så att det var jobbigt känns okej. Jag upplever flåset som något jag snabbt kan träna upp. Det hade varit värre om benen dog därute i snöstormen. För ben har jag tränat.

Nu ska vi fortsätta kvällen nere på byn, jag är hur hungrig som helst! Vi har ägnat hela dagen åt att åka bil så det var skönt att få sträcka på benen lite. Visserligen kändes det inte alltför inbjudande att sticka ut och springa eftersom vinden viner utanför hotellknuten men samtidigt är det just det som gör det hela lite roligare. Att det blåste var inte så himla farligt trots allt – det är bara drygt -4 grader. Att springa mitt i en snöblåststorm är att springa i en typ av bubbla.