Träningsglädje

Ibland äter man så god mat att smaklökarna dansar och ler. Frukosten var en sådan upplevelse. Den intogs alldeles nyss och bör väl rent tidsmässigt sätt klassas som lunch istället. Men skit samma – det var den godaste (omelett)pizzan jag någonsin ätit!

Hela morgonen spenderade jag på gymmet. Fick visserligen sova ut till strax efter 8 men sedan fick jag bråttom. Hann med ett glas mjölk i farten innan jag stack till gymmet. Hakade lurarna på öronen och powerwalkade 30 minuter på bandet innan det var dags för 30 minuter spinning. Sjukt tufft upplägg med mycket stående. Just the way I love it. Det vara bara att ösa – 30 minuter går fort. På 30 minuter vågar man köra järnet. Som tack tillbaka känner man sig oövervinnerlig.

Stegade iväg till styrkesalen och satt och pustade ut i några minuter. Min plan sa att jag skulle vara med på TRX-klassen men jag orkade inte kriga mig till en biljett. Folk skockades som hyenor i repan. Jag sket i det. Bestämde mig för att fokusera på biceps, triceps och baksida axlar istället och malde envist på. Bestämde mig för minst 10 set per muskelgrupp och utförde.

Avslutade på löpbandet igen – powerwalkandes. Varierade hastighet och lutning så att de avslutande 30 minutrarna skulle gå så fort som möjligt. Maxade på 7km/h och 7% lutning. Då var det lite jobbigt. Men det är när det är jobbigt som det ger lite mer.

Sedan gick jag hem och lagade pizza. Här är receptet:

Träningsglädjes omelettpizza:

2 ägg

en skvätt grädde

en bit riven eller skuren Västerbottenost

en näve Ruccola

parmaskinka eller bresaola eller annan lufttorkad skinka

Vispa ägg och grädde och häll i stekpanna på medelhög värme. Lägg på ostbitarna och grädda tills omeletten stelnat så pass att du kan lägga den på tallrik. Lägg på ruccolasallad och toppa med lufttorkad skinka. Pricken över i skulle kunna vara ett gäng halverad körsbärstomater.

Middag framför TV:n och bra blogginlägg. Jag tokgillar reflekterande blogginlägg där det märks att man tänkt till och som genereras i en diskuterande ståndpunkt. Jag älskar ugnsrostad paprika och zucchini toppad med en bit kalvfilé. Hur gott som helst! Särskilt med en klick högkvalitativ bearnaisesås. Man kan inte ha det annat än bra på en onsdagskväll!

Kände mig lite less innan kvällsträningen. Ibland får jag känslan att jag tränar för mesigt. Visst är jag bra på att göra galna saker – men ärligt talat så är det sällan några maxpulsutmaningar. Det är snarare tuggatuggagrejer. Så för några timmar sedan svor jag till lite och gick till gymmet. Nu fan kickar vi endorfinerna i taket, tänkte jag!

Jag började med 30 minuter på löpbandet. Intervaller! Utan musik. Det var så länge sedan jag sprang med musik att jag tappat bort min iPod. Det var så länge sedan jag sprang med musik att jag inte ens har någon spellista på min Mac som jag köpte i början av förra året. Jag lyssnar som bekant mest på P1 och streamade radioprogram – men jag håller med om att det inte är optimal ”nu fan”-musik. Tillsammans med inre mantran kan det funka rätt fint att intervalla till min egen andehämtning men troligtvis går det ännu bättre att springa till White light moment. Jag måste leta upp den där iPoden!

Nästa block på mitt kvällspass var 30 minuters cirkelträning i grupp. Skitbra träning. Fick upp flåset rejält när idioten varvades med funktionell styrka. På 30 minuter vågar man ösa!

Sista blocket avgjordes på löpbandet igen. Tänkte mig intervaller återigen men kände mig trött. Halleluja! Bestämde mig för att bocka av de där 30 minutrarna ändå och sprang några fler intervaller – fast med mycket lägre intensitet.

Nu sitter jag i soffan och är nöjd. Sjukt skön känsla som jag vill pytsa ut till var och en av er som läser den här bloggen. Att känna sig nöjd kan vara en av de bästa effekterna av träning!