Jag har enormt svårt att träna mitt på dagen. Känslan infinner sig sällan. Ni vet, den där träningsglädjen. Särskilt inte när man är i en storstad. En stad är sällan i träningsmode mellan 11 och 16 till exempel. Då är det en helt annan känsla som ligger som en filt över allt och alla.

Därför var det ohyggligt svårt att byta om strax efter lunch (läs: frukost) för att komma ut på en runda. Blev lite gladare när jag såg att det var sol ute och tänkte att visst, det kan vara skönt att springa i solsken.

Men det var fan inte enkelt.

Jag började försiktigt och gick Narvavägen ner till Djurgårdsbron. Tog vänster och följde kanalen och började springa så sakteliga. Såg några fler svartklädda löpare och många, många svartklädda konferensmänniskor. Sicksackade mig fram i början och tänkte att det minsann inte bara är barnvagnar som envisas med att gå i bredd. Vid ett tillfälle hade jag 2 dunjackor framför mig som var så breda att de tog upp hela gångvägen där de gick bredvid varandra. Personerna i jackorna var inte tjockare än vanligt folk.

När jag kommit förbi det gröna dagiset och skulle springa över till andra sidan vattnet så var bron avstängd. Mitt latmaskhjärta suckade medan löparhjärtat jublade. Så jag sprang vidare i jakt på nästa bro och försökte tänka att det i alla fall var skönt med solen.

En timme senare var jag hemma igen, kall ända in i själen även om löparhjärtat glöder. Ju jobbigare det känns innan man kommer ute – desto bättre känns det efteråt.