Kände mig lite less innan kvällsträningen. Ibland fÃ¥r jag känslan att jag tränar för mesigt. Visst är jag bra pÃ¥ att göra galna saker – men ärligt talat sÃ¥ är det sällan nÃ¥gra maxpulsutmaningar. Det är snarare tuggatuggagrejer. SÃ¥ för nÃ¥gra timmar sedan svor jag till lite och gick till gymmet. Nu fan kickar vi endorfinerna i taket, tänkte jag!
Jag började med 30 minuter pÃ¥ löpbandet. Intervaller! Utan musik. Det var sÃ¥ länge sedan jag sprang med musik att jag tappat bort min iPod. Det var sÃ¥ länge sedan jag sprang med musik att jag inte ens har nÃ¥gon spellista pÃ¥ min Mac som jag köpte i början av förra Ã¥ret. Jag lyssnar som bekant mest pÃ¥ P1 och streamade radioprogram – men jag hÃ¥ller med om att det inte är optimal ”nu fan”-musik. Tillsammans med inre mantran kan det funka rätt fint att intervalla till min egen andehämtning men troligtvis gÃ¥r det ännu bättre att springa till White light moment. Jag mÃ¥ste leta upp den där iPoden!
Nästa block på mitt kvällspass var 30 minuters cirkelträning i grupp. Skitbra träning. Fick upp flåset rejält när idioten varvades med funktionell styrka. På 30 minuter vågar man ösa!
Sista blocket avgjordes pÃ¥ löpbandet igen. Tänkte mig intervaller Ã¥terigen men kände mig trött. Halleluja! Bestämde mig för att bocka av de där 30 minutrarna ändÃ¥ och sprang nÃ¥gra fler intervaller – fast med mycket lägre intensitet.
Nu sitter jag i soffan och är nöjd. Sjukt skön känsla som jag vill pytsa ut till var och en av er som läser den här bloggen. Att känna sig nöjd kan vara en av de bästa effekterna av träning!
