Kände mig lite less innan kvällsträningen. Ibland får jag känslan att jag tränar för mesigt. Visst är jag bra på att göra galna saker – men ärligt talat så är det sällan några maxpulsutmaningar. Det är snarare tuggatuggagrejer. Så för några timmar sedan svor jag till lite och gick till gymmet. Nu fan kickar vi endorfinerna i taket, tänkte jag!

Jag började med 30 minuter på löpbandet. Intervaller! Utan musik. Det var så länge sedan jag sprang med musik att jag tappat bort min iPod. Det var så länge sedan jag sprang med musik att jag inte ens har någon spellista på min Mac som jag köpte i början av förra året. Jag lyssnar som bekant mest på P1 och streamade radioprogram – men jag håller med om att det inte är optimal ”nu fan”-musik. Tillsammans med inre mantran kan det funka rätt fint att intervalla till min egen andehämtning men troligtvis går det ännu bättre att springa till White light moment. Jag måste leta upp den där iPoden!

Nästa block på mitt kvällspass var 30 minuters cirkelträning i grupp. Skitbra träning. Fick upp flåset rejält när idioten varvades med funktionell styrka. På 30 minuter vågar man ösa!

Sista blocket avgjordes på löpbandet igen. Tänkte mig intervaller återigen men kände mig trött. Halleluja! Bestämde mig för att bocka av de där 30 minutrarna ändå och sprang några fler intervaller – fast med mycket lägre intensitet.

Nu sitter jag i soffan och är nöjd. Sjukt skön känsla som jag vill pytsa ut till var och en av er som läser den här bloggen. Att känna sig nöjd kan vara en av de bästa effekterna av träning!