Instruktörs-Pia bjuder på supertuff uthållighetsträning på SATS Hötorget just nu och jag var där ikväll för att bli lite starkare. Och lite bättre.
Upplägget var enkelt: vi skulle köra sÃ¥ tufft vi kunde under hela klassen. 4 minuter flack varvades med 4 minuter backe, om och om igen tills en timme hade gÃ¥tt. Jag hade pulsklockan pÃ¥ styret och kunde se min puls under hela klassen. Snittade pÃ¥ 86% och kände mig stark. Ingen mjölksyra och bra flyt i flÃ¥set. Det kändes som om jag lÃ¥g precis pÃ¥ mjölksyratröskeln utan att tippa över vilket är en skön känsla – jag upplevde den häromveckan ocksÃ¥.
När klassen var slut var jag det ocksÃ¥. Det är en skön känsla att ha gett allt – nöjdheten pirrar i kroppen och den där adrenalinkicken frÃ¥n att ha maxat är svÃ¥r att slÃ¥.
SvÃ¥rt är ocksÃ¥ att ladda om och köra igÃ¥ng pÃ¥ nytt. Men efter lite stretching och med forna stammisspinninggrannen Karin Tri bredvid mig sÃ¥ skulle vi köra igÃ¥ng igen. 75 minuter nu – och med ny instruktör framför oss.
Det började dÃ¥ligt. Jag bytte cykel och hamnade pÃ¥ en skitskum sadel som gjorde att min position hamnade alldeles för lÃ¥ngt bak. Efter 10 minuter bytte jag sadel. Jag var trött och hade ont i händerna efter mÃ¥ndags funktionell cirkel där vi gjorde en övning och gick pÃ¥ alla fyra pÃ¥ golvet. Det är töntigt vad känsliga händer jag har! Sedan började trosorna skava under cykelbyxorna (jag vet – inga trosor under cykelbyxor, men jag glömde…). Och med en kvart kvar fick jag skitont i tÃ¥rna trots att jag kan vifta med dem i skorna (kanske är det just det som är problemet…) – det var faktiskt outhärdligt och jag funderade pÃ¥ att lämna cykeln i förtid. Men jag satt kvar och turistcyklade lite medan de andra mÃ¥lspurtade. Det kändes surt eftersom jag hade en stark KarinTri pÃ¥ ena sidan och en annan stark kille pÃ¥ andra sidan. DÃ¥ vill man inte mesa när man är i mitten.
Det som var bra var att vi stretchade grundligt efter passet. Jag har delat många framgångar med Karin men nu delar vi samma typ av stelhet och känningar. Vi delar också träningsglädjen, envisheten, en fallenhet för utmaningar och en del annat. Tyvärr delar jag inte hennes 12:e plats på Vättern och hennes 2:a plats på en IronMan i Barcelona i höstas. Tänk vilken grym kompis jag har!
Karin och jag tar en efterträningskaffe
