Det gÃ¥r bra för Thea. Det gÃ¥r väl sÃ¥där för mig. Missade gÃ¥rdagens nollekvation med 200 kalorier. Hade räknat med att jag skulle röra mig lite mer pÃ¥ kvällen men sÃ¥ flög jag till Stockholm och Ã¥kte direkt till kiropraktorn istället. Kiropraktorbesöket var extremt behövligt – men det försvann lite planerad träningstid. Och jag Ã¥t en lite för stor lunch. 1500 kcal ut och 1700 kcal in blir ett överskott pÃ¥ 200. Inget att haka upp sig pÃ¥ egentligen – om det inte var sÃ¥ att jag hade en utmaning att tänka pÃ¥…

Idag inser jag att jag inte kommer att nå särskilt högt vad gäller träningen. Hur fanken ska jag göra då, har jag undrat. Men så kom jag på det. Äta lite mindre såklart.

När jag äter lite mindre (läs: mycket mindre) verkar det inte vara sÃ¥ noga vad jag äter. Jag gÃ¥r ner i alla fall. Men sÃ¥ fort jag äter lite mer sÃ¥ är det mer noga att det jag äter faktiskt är rätt för min kropp. Därför gÃ¥r jag ner i vikt pÃ¥ semestrar (t.ex. 6-veckorssemestern i Thailand för nÃ¥gra Ã¥r sedan – är det nÃ¥gon av er som hängt med sedan dess?) eller när jag bott utomlands och inte lagat en enda mÃ¥ltid själv.

Vad vill jag ha sagt med ovan? Jo, att jag har ätit en 9-bitars sushi till lunch och det var hur gott som helst. Och jag fÃ¥r nog betrakta det som bra mat i sammanhanget trots det vita riset (dietister/kostrÃ¥dgivare/nutritionister – kommentera gärna vad ni tycker om sushi, vore intressant att veta!). Det funkar dessutom bra som mat en dag dÃ¥ jag inte tränar särskilt högintensivt. Det funkar mindre bra dÃ¥ jag ska träna fullt ös pÃ¥ kvällen, som imorgon. DÃ¥ behöver jag mer energi. Men dÃ¥ gör jag ocksÃ¥ av med mer energi. Plus minus noll.