Idag träffade jag en vän jag inte träffat pÃ¥ alldeles för länge. Ella. SÃ¥dant frustrerar mig ibland – att sÃ¥ mycket liksom kommer i vägen att man inte hinner allt man vill. Men det är väl sÃ¥ det blir när tvÃ¥ hektiska liv ska korsa varandra. Lägg till ett tredje hektiskt liv, Jessicas, och det är inte svÃ¥rt att gissa att den ekvationen sällan gÃ¥r ihop. Men det gjorde den ikväll. Fast det var pÃ¥ hÃ¥ret!

Jag och Ella hade tänkt att gå på Jessicas spinningpassikväll men det visade sig vara typ fullt. Vi blev satta i skämshörnan för att invänta tomma cyklar och snart kom även Åsa och gjorde oss sällskap. Till sist var det faktiskt 3 cyklar som var lediga och tja, lyckan var gjord även denna kväll.

Jessica tog oss med p̴ extensiva och intensiva intervaller. Ett pass som var en pusselbit f̦r de deltagare som g̴r p̴ hennes klasser varje vecka Рmen ett vilket-som-helstpass f̦r oss andra som g̴r lite hipp som happ p̴ pass. Fast ett riktigt bra vilket-som-helst-pass!

Intervallerna lÃ¥g pÃ¥ 4 och 3 minuter beroende pÃ¥ om det var extensiva eller intensiva intervaller – och det var när Jessica förklarade hur vi skulle tänka kring pulsen som hon nämnde det där med sweet spot. Vilket jäkla passande uttryck för den där känslan när man är precis pÃ¥ mjölksyratröskeln men inte dragit pÃ¥ sig syreskuld – när man känner att man jobbar hÃ¥rt, men liksom skulle kunna jobba sÃ¥ hÃ¥rt länge länge. Det är en otroligt häftig känsla!

Efter passet velade vi mellan att käka nÃ¥got ute eller att käka hemma. Hemmaförslaget vann och Jessica bjöd pÃ¥ fantastiska varma mackor i en upphottad version av den gamla 90-talsklassikern. Förutom vänskapen frÃ¥n tvÃ¥ snygga tjejer tar jag med mig budskapet frÃ¥n en liten skylt i Jessicas kök: life isn’t about finding yourself – it’s about creating yourself.