Jag har inte kunnat springa sedan i slutet av juni på grund av en ilsken hälsena – och först nu har jag slutat sakna löpningen. Jag tänker knappt ens på att löpning finns som träningsform. Jag längtar inte och jag suktar inte. Det är som om löpningen inte ens existerar. Och det där trodde jag knappt kunde hända!

När man är mitt i något, så finns det bara en verklighet. När man slungas ur den så tänker man bara på det som varit – och det som brukar vara. Men så går dagarna och verkligheten blir en annan. Och det där andra blir normalt. Blir det man är, tycker och tänker. Och man har glömt.

Det är knappt så jag minns vilken kick löpningen ger. Var det verkligen så bra? Så kul? Långt bak i minnet ligger känslorna på lur. Men om jag lever som icke-löpare en tid till, så kanske även minnena falnar.

Jag är på väg tillbaka. Men jag ger det lite tid. Rädd för att falla dit och få ont i hälsenan igen. När smärtan kommer så kan det vara för sent. Och det vore ju lite typiskt.

Men jag går inte och runt och är deprimerad för att jag inte kan springa. Jag har redan glömt bort hur fantastiskt det är! Och eftersom jag inte längre minns, inte längre går och tänker på det, tja då går det heller ingen nöd på mig. Och det är nog just det jag vill ha sagt. När vi är mitt uppe i någonting så tror vi att hela vår existens går ut på just det. Men det finns annat. Mycket annat.