Jag är nojjig när det gäller hälen. Analyserar varje känsla som genomsyras i foten. Undrar om det jag känner är hälseneont – eller om det bara är skoskav. I eftermiddags var det bara begynnande skoskav. Men på morgnarna är jag likförbannat stel som en 70-åring i vristerna (jag upplever det som vristerna men det är ju det på insidan som är stelt antar jag) och stapplar fram de första stegen från sängen.

Jag ska verkligen försöka att skynda långsamt även om jag är världssämst på det. Slog precis bort tanken att en 10-timmars gångutmaning för nästa vecka skulle vara hur kul som helst och bannade mig själv eftersom det var dumdristigt (men den som känner sig manad får gärna anta den utmaningen istället!). Suktades av tanken på 6-timmars tidslopp om några veckor men det är verkligen dumdristigt. Tror jag.

Hur fan skyndar man långsamt? Det har jag nog aldrig gjort. If not now then when är mer min melodi. Jag kikar på gamla bilder och längtar. Vad innebär det att skynda långsamt? Vilket tidsperspektiv snackar vi om?

Hur man börjar springa igen är en sak. Funderingen om inlägg en helt annan. Anledningen till varför inlägg kan vara bra är att hälsenan kan bli sned eftersom jag supinerar rätt så mycket på ena foten. Men jag vet inte jag.

Jag tjatar alltid om att man ska lyssna till kroppen istället för till alla andra. Kanske gäller det som allra mest nu. I inläggsfrågan finns det olika läger och jag står rådvill. Problemet är att kroppen inte är så himla snabb på att berätta vad den föredrar. Det tog till exempel 29 år för kroppen att protestera med en ilsken hälsena. Men vad var det egentligen den protesterade mot? Och med tanke på allt vad jag har sprungit (varav minst 27 av de 29 åren spenderades i helt fel skor för mina fötter) så är det en rätt så tam protest. Jag vet ju inte ens när jag hade den där ursprungliga inflammationen som läkte fel. Eller varför. Så, jag vet inte jag. Alls.

Bild från vårens häftigaste löparäventyr på Österlen.