Jag hann ner till gymmet en sväng innan de stängde för den dagliga sommarsiestan. Satte mig på cykeln och trampade igång. Det känns som om jag bor på den cykeln nuförtiden. Jag hade hellre sprungit bort några intervaller på löpbandet, eller ännu bättre – sprungit bort några kilometrar utomhus. Men… man tar det man har. Eller så går man och hittar på en massa undanflykter. Och så går det åt fanders.

Jag vill inte åka till fanders så jag försöker ändra min inställning. Att motionscykla är kul. Det är bra träning. Annars skulle väl aldrig Anja motionscykla så himla mycket. I reportaget där vi fick följa landslaget inför OS såg vi henne cykla på balkongen i Monaco. Senast igår cyklade hon på ett tidningsuppslag på Bosön (tror jag att det var). Jag har inget emot att cykla – men rumpan domnar bort efter ett tag och det är oskönt.

Jag lyssnade till Mia Thörnblom idag. Jag har aldrig fastnat för henne, men jag kan uppskatta vissa saker hon säger. Och känna igen mig i det. Som det där att man anpassar sig själv till andra för att vilja bli omtyckt. Jag försöker ändra de tankarna och tycker att jag har kommit lång väg. Jag gillar inte alla andra – så varför måste alla andra gilla mig? Däremot respekterar jag många av de jag inte gillar och tycker inte att allt med de som jag inte gillar är pest och pina. Allt och alla är inte så svartvitt och framförallt är inte världen alltid så som jag ser den.

Linne: Nike. Sport-bh: Casall. Skor: Reebok.