Klockan 05.30 imorse besteg jag Hammarbybacken. Jag hade gett mig sjutton på att få till ett morgonpass så jag sov med träningskläderna på. Jag hade glömt att packa med mig en pyamas i alla fall…

Jag hade tänkt mig ett enda långt backpass men fick se min backlöpning besegrad av branten. Det finns förvisso en grusväg som ska vara något snällare men jag gav mig fanken på att inte låta hjärnan lura benen och hjärtat in i trötthet. Om andra kan maxa till de stupar så kan väl jag? Nja. Inte klockan 05.30 i alla fall.

Jag sicksackade mig uppför det blöta skidbackegräset och när jag kom upp till den stora Skistar-skylten hörde jag hjärtat dunka i bröstkorgen. Så tydligt har jag aldrig känt det förut. Stockholm låg inbäddat i ett mjukt morgondis men solen strålade över söders höjder. Fast uppifrån Hammarbybacken ser det mesta rätt så platt ut. Hammarby Sjöstad åt ena hållet och Globen och den gröna evigheten åt det andra hållet.