Bland mina utskrifter med information om vandringsleder i Halland så fanns det med en liten, liten textbit om Gyltige i Simlångsdalen. Grabben avfärdade det på en gång eftersom han tyckte att det lät för tråkigt men jag gick upp klockan 8 imorse för att ta mig dit och springa det gröna spåret på drygt 1 mil före frukost. Hur svårt kan det vara, tänkte jag.

Jävligt svårt, visade det sig.

Det gick bra i början. Leden var rätt så bra markerad med gröna ringar på träden och pilar som markerade åt vilket håll jag skulle gå (eh ja, springa) när stigarna delade sig. Jag sprang i solgläntor med fåglar som sjöng och humlor som surrade. Träden skyddade för all vind så det kändes som om det var vår på riktigt. Ja ni vet, sådan där lite varmare vår som vi hade förut.

Jag sprang över bäckar som porlade, förbi lamm med ungar som bräkte och såg faktiskt en råtta en gång också. Jag sprang förbi ett läskigt ödehus med en sliten gardin som stillsamt fladdrade genom en krossad ruta och jag sprang förbi gårdar mitt ute i ingenstans med farbröder i flanellskjortor och gröna gummistövlar som satt i sådana där gamla röda traktorer som inte tvättats sedan förra sekelskiftet. Det var faktiskt lika härligt som det låter. Tills dess att de gröna markeringarna började bli dåliga.

Helt plötsligt, och efter rätt lång tid, mynnade stigen ut på en skogsväg mitt ute i ingenstans och jag såg inte en endaste markering. Jag hade 50% chans att gå åt rätt håll men lyckades med konststycket att gå åt fel håll. Jag gick och spanade någon kilometer längs med den där skogsvägen där man dessutom röjt för en massa träd. Jag undrade för mig själv om man tagit hänsyn till de träd med rätt så otydliga gröna markeringar på och om man i sådana fall ritat nya gröna ringar någonstans. Eller hade man helt enkelt skitit i det? I sådana fall kunde jag ju vara på rätt väg fastän jag inte visste om det. Vilket dilemma!

Efter någon kilometer vände jag. Det kändes inte rätt. Jag kom tillbaka till stället där stigen mynnade ut till en skogsväg och gick åt andra hållet. Efter en bit såg jag ett träd med något vitt på en bit in i skogen och gick dit. Det kanske var en markering! Det var det inte. Det var en svamp som växte på trädet men tänka sig, alldeles bredvid fanns ett annat träd med en grön markering. Lyckan var total och jag sprang efter de gröna ringarna på nytt.

Allt kändes bra tills dess att jag tittade på klockan och tänkte att jag borde ha varit i mål för länge sedan. Visst hade jag sprungit lite fel här och var men det borde inte ta en evighet att ta mig en mil. Och plötsligt kände jag igen stenarna och stigen som låg framför mina fötter. Här hade jag ju varit förut. För lite drygt en timma sedan. Tankeverksamheten snurrade febrilt och jag försökte lista ut var jag hade gått fel. Åt vilket håll låg parkeringen med min bil? Varför hade jag inte tagit en telefon med mig? Eller än bättre, varför kunde jag inte bara sprungit hemmavid?

Efter lite letande och en del tysta svordomar hittade jag tillbaka och var tacksam över att se min bil igen. Jag drömde om en Pucko men nöjde mig med att köra halvcabbat hem i solskenet.

Jag åt en flytande smoothiefrukost och gick sedan ner på stan för att dricka latte i solen och köpa hem ett gäng rosor att plantera. Solen och den försiktiga vårvärmen förvandlade Halmstads gator till en folkfest och efter lite städning på våra balkonger blir det nog snart fest på dessa också.