Stockholm är så vackert sägs det och de orden har jag nog skrivit ganska många gånger själv i den här bloggen. Men mitt på ljusa dagen i förrgår konstaterade jag att det var mycket som var fult mitt i asfalten men att det fula blir rätt fint på kvällen.

Det är kvällsmörkret och ensamheten som gör det fula sådär fascinerande vackert på ett urbant och industrialistiskt sätt. Som när jag powerwalkade förbi på andra sidan Cityterminalen och de gula lamporna längs med betongklossarna lyste fint i vattnet som om de var mängder med mässingslampor. Det är något magiskt med kvällar. Även det mest tråkiga och grusika blir romantiskt och skirt och löparstegen blir längre och snabbare och hjärtat kan pulsera mer frenetiskt utan att det blir jobbigare. Kvällarna gör allt lite bättre.