Klockan är strax efter lunch men jag har precis ätit en gigantisk frukost på kvarg smaksatt med vanilj och kanel tillsammans med mängder med blåbär och hallon, 2 ägg och så en stor skiva Leksands surdegsknäcke med saltrulle och cheddar. I förmiddags var jag nämligen ute på äventyr!

Ända sedan jag flyttade till Halmstad har jag hört att Lynga ska vara fantastiskt. Det är ett naturreservat ute vid kusten vars sandstrand många gånger blivit utsedd till Halmstadtraktens bästa. Ändå har man enligt ryktet stranden ofta för sig själv under sommarmånaderna. I förmiddags åkte jag dit, dels för att spana in stranden men också för att ta mig en titt på en gigantisk sanddyn som ska vara runt 36 meter hög.

Planen var att jag skulle göra detta tidigt imorse men… det visades 3 CSI-avsnitt på raken igår kväll med början 22.25 så att gå upp i ottan var inte det lättaste. Istället gick jag upp halv tio, velade ett tag och stack sedan iväg.

Jag tog bilen till Lynga som ligger typ 2 mil på andra sidan Halmstad. Det stod någon enstaka bil på den ödsliga parkeringsplatsen i skogen men jag hade hela tiden sällskap av fåglarna. Jag hittade en skylt som pekade mot sanddynen och följde den.

Sanddynen i sig är inte så imponerande. Man fattar knappt att man är på en sanddyn. Det är mest som en kulle med sand som underlag. Inte heller låg den särskilt nära vattnet. Allt jag såg var skog, skog och så mer skog. Istället för att gå samma väg tillbaka hittade jag en antydan till en stig och följde den. Det var lite snårigt och bökigt men snart kom jag ut på en större stig. Det var då jag började se dem: de oranga markeringarna! Och är det en sak som är säker när man ser markeringar, ja då är det att man ska följa dem!

Förmiddagen förvandlades snart till ett äventyr ute i Lynga naturreservat. Markeringarna gick genom strandskog och annan skog som skiftade i gröna och bruna vackra färger. Jag pinnade på och ruschade uppför en och annan backe för att få upp pulsen.

När jag följt markeringarna i 40 minuter undrade jag hur lång slingan egentligen var. Jag började oroa mig för att den skulle vara i flera mil och funderade på om jag borde vända och gå tillbaka samma väg. Det alternativet verkade oändligt jobbigt. Då var det mindre jobbigt att fortsätta följa markeringarna även om det innebar en längre väg…

Efter en timme från det att jag parkerade vid Lynga var jag åter vid parkeringsplatsen. Slingan var inte på flera mil. Den var bara på 4.7 km! Men jag hade ännu inte sett stranden. Jag hittade en skylt som pekade mot stranden knappt 1 km bort och sprang mot den.

Eftersom vädret var både grått och disigt såg jag inte någon horisont men nedanför mina fötter bredde sig en magnifik sandstrand ut sig och jag förstår de som säger att Lynga strand är den bästa. Däremot förstår jag inte varför här inte sägs vara något folk…

Utsikt från sanddynen

Sprakande färger på väg nedför dynen

Mysig strandskog

Mitt ute i ingenstans