Idag tog jag mod till mig och sprang intervaller på löpband. Jag höll ju på med löpbansintervallandet rätt mycket för några veckor sedan, men så blev det ett avbrott och sedan så tappade jag det där. Modet. För det är något speciellt med intervaller på löpband. Det har satt sig som en demon i huvudet på mig, lite som Mattias Nilsson och ståskyttet.

Jag hade inte särskilt mycket som talade för min del när jag ställde mig på löpbandet klockan 16.00 i eftermiddags. Det småregnade utomhus och jag hade helst stannat hemma i värmen. Jag hade ganska nyss fikat och kände mig mätt och tung i kroppen och min Ipod var totalt urladdad.

Men det gick ändå!

Jag hade planerat ett pass som var rätt snällt. Korta intervaller är enklare att besegra i huvudet än långa intervaller. Ska jag springa långa intervaller måste jag ha något att lyssna på i öronen – även om tempot är lägre. I eftermiddags växlade jag mellan 1 och 2-minutersintervaller genom varannan-principen. Det kändes lätt i huvudet även om det inte blev fullt lika lätt på bandet.