Jag trodde nog inte att någon skulle ta mig på allvar när jag la upp en bild på ett gäng semlor och sa att jag skulle göra en massa burpees och bjöd in den som ville att göra detsamma. Jag underskattade mina läsare. Jag borde ha vetat att det finns några stycken som mer än gärna hugger en utmaning när de ser en. Funrun är en av dem. Petra är en annan. Snorkkis-Sofie en tredje. Fantastiskt tycker jag!

Jag gjorde mina burpees ute på löprundan. Det var lättast rent mentalt. Att ställa mig på golvet och göra 100 burpees rakt av är sjukt jobbigt och så blir de sjukt evighetsmånga. Istället sprang jag en bit, letade upp en vändplan eller annan lite undanskymd plats – gjorde 10 burpees och sprang vidare. Hittade en ny undanskymd plats och gjorde 10 till.

Det där med undanskymdhet kändes rätt viktigt. Den tredje vändan med burpees gjorde jag på en mindre bilväg (en sådan där liten en som vinglar runt i villakvarter) och en hundägare gick förbryllat förbi och undrade säkert vad det var för tokerier jag höll på med. Jag ogillar publik när jag gör burpees! Särskilt när publiken förmodligen fått för sig att jag är galen.

De första 5 vändorna med burpees gick förvånansvärt lätt. Nummer 6,7 och 8 gick tyngre. Jag började bli trött i benen och fick mjölksyra ganska lätt. Jag kom på att det finns 2 sätt att göra burpees: på ett jobbigt sätt och på ett superjobbigt sätt. Vill man bara ha det jobbigt gör man dem inte så snabbt man kan. Då kan man andas lite mer emellan – men då tar de också längre tid att få klart. Mitt bästa sätt var att dela upp dem så att jag gör 3 snabbt och sedan andas en gång, sedan 3 till och till sist 4. De sista 2 vändorna var enkla – då var jag ju i stort sett klar och ärligt talat så kändes det rätt skönt.

Hur många ska vi göra nästa gång?