Jag tog med mig ensamheten på en nattrunda. Tillsammans pratade vi om ingenting men funderade över allting. Och lyssnade. Lyssnade till andetagen, till fötterna mot marken, till nattluften och till tystnaden.

Vi mötte inte en själ men kände oss ändå inte ensamma. Ingen annan fanns bland oss men inom mig fanns allting. Kärlek och tillhörighet. Gemenskap med alla och ingen. Trygghet och självkänsla. Tillsammans med ensamheten kände jag mig stark. Vi sprang från tröttheten. Drygade ut avståndet från den där känslan och rösten som ibland ber mig om att få stanna. Jagade ikapp viljan till att bara vilja fortsätta. Letade upp mjölksyran i 2 backar och blev kompis med den innan vi tackade för sällskapet och lade den bakom oss vid backkrönet och rullade ut nedför.

Jag och ensamheten log under den sista raksträckan. När vi nuddade postlådan som markerade mållinjen gjorde jag v-tecknet, knöt näven och jublade inombords. Sedan sade jag hej då till ensamheten, tackade för sällskapet och öppnade dörren till den riktiga värmen och OS-surret från TV:n innanför väggarna och steg in i en annan värld där ensamheten inte riktigt trivs.

V is for victory