Jaha. Vilken colour är det då? Rött eller vitt? Tvättar jag den med vitt kommer jag vara orolig över att allting i maskinen blir rosa. Tvättar jag den med rött kanske hela tröjan blir röd(ish)?
Bloggen Träningsglädje, www.traningsgladje.se, är en hälsoblogg och en blogg om träning som funnits sedan 2006. Idag är Träningsglädje en av Sveriges största bloggar inom outdoor; till exempel cykling, löpning och skidåkning.
Jag som skriver hälso- och träningsbloggen Träningsglädje heter Sara Rönne. Jag vill uppleva livet och tusen känslor i ett par löparskor, på en cykel eller på skidor – med svett i håret och endorfinruset i kroppen.
Här på min blogg kan du läsa om löpning, cykling, skidåkning, simning, styrketräning, träningsresor, tankar om hälsa, träning och livet – och så en hel del mat och recept.
Jag minns inte mina personbästan eller rekord, men jag kommer ihåg alla känslor. För mig är det resan som är målet med min träning. Träningsglädje när det är som allra bäst.
Jag bor i Åre och Stockholm. Mitt hjärta slår för somrar och vintrar. Träning inomhus och utomhus. Jag är utbildad skidlärare och cykelinstruktör. Jag är anlitad inspiratör och föreläsare.
Min blogg Träningsglädje är en del av mitt jobb. Jag jobbar med digitala medier och framförallt digital PR och content management. Jag föreläser ofta om olika aspekter i vår digitala samtid. Jag är även frilansande fotograf och skribent.
Tusen tack till dig som läst den här träningsbloggen under alla år – och som varje dag fyller den med meningsfulla kommentarer och som skickar mig uppskattande mail. Du är en stor del av traningsgladje.se – och du är en bidragande faktor till varför den här bloggen så ofta finns på topplistor när bästa hälsoblogg och träningsblogg ska rankas. Du inspirerar mig!
Kontakt: [email protected]
Twitter, Instagram, Snapchat och Pinterest: @sararonne
Jag tar gärna emot pressinformation. För icke beställt material ansvaras ej. Alla samarbeten (affiliatelänkar och sponsrade inlägg) märks ut enligt marknadsföringslagen.
Det sägs att det blåser på toppen men vad vet jag, jag gillar att sitta här under min korkek och dofta på blommorna. Skriva mina egna inlägg utifrån mina egna tankar och distraheras av allt det runtomkring alltför mycket. Det finns vissa saker i (tränings)bloggvärlden som gör mig lite uppgiven men det enda jag faktiskt behöver tänka på är att jag kör mitt eget race. Allt det andra orkar jag inte riktigt bry mig om – för ärligt talat, I couldn’t care less. Jag är inte riktigt ute efter fame and fortune och allt det där runtomkring, jag vill mest bara att detta ska vara en fristad för träningsglädje – för alla.
Ikväll var det dags för lugna veckans enda högpulsträning: intervaller på löpband. Grabben skulle bränna av några han med så vi tog löpbanden bredvid varandra – de som är precis framför TV:n som är inställd på Kanal 5 och Biggest Loser. Klockslaget 19 är rätt så avgörande för träning på löpband. Dels börjar Biggest Loser just då, men en kvart för slaget 19 är det hur mycket folk som helst bland maskinerna och prick på slaget 19 går alla. Så var det häromdagen, och så var det idag.
6 intervaller á 4 minuter med 1 minuts vila stod på schemat. Det gick hur bra som helst förra veckan men… inte lika bra idag. Jag blev trött i magmusklerna och hade inte samma ork. Pannbenet strulade och fungerade bara den gången då Du Hast spelades. Då ville jag i och för sig sluta efter 2 minuters intervallande men lite kort reflekterade jag över hur jag skulle känna mig om jag slutade då och där. Skulle jag inte ångra mig och erkänna att jag faktiskt kunnat forstätta? Jo, överlade jag med mig själv. Så jag fortsatte 1 minut till. Sedan tog jag samma diskussion med mig själv igen. Så jag sprang sista minuten också.
Efter det där dividerandet med mig själv sprang jag ett gäng intervaller till, men på 3 minuter och på lite olika hastighet och helt plötsligt visade bandet att jag sprungit i 45 minuter. Då klev jag nöjt av och coretränade lite istället: rumplyft med raka ben, maghjulsövning men med boll istället, crunches på boll och sidolyft i belly backen.
Jag var rätt pigg när passet var slut för jag ville få till en snygg hoppbild. Jag hoppade sjukt många hopp men blev lika suddig varje gång. När jag gjort 15 hoppförsök gav jag upp. Det får bli en suddig bild helt enkelt. Hoppen får ses som bonusträning…