Träningsglädje

Nu lämnar vi orsa. Klockan är inte ens elva men vi har käkat frukost, haft packkaos och städat och åkt mer skidor. Jag har dessutom vurpat.

Följ sara direkt i din mobiltelefon

Vi tog ett till pass på kvällen. Längdåkningen i Orsa är definitivt mysigast på kvällen. Då är man ensam i spåren tillsammans med kvällsbelysningen och fåtalet andra tappra själar.

Det blev runt en mils Ã¥kning där vi alla Ã¥kte samma spÃ¥r men hamnade pÃ¥ olika ställen. HallÃ¥ skyltning? Men roligt var det ändÃ¥. Snön knorrade under stavtagen och skidorna klapprade mot spÃ¥ren. Ja sÃ¥där som de liksom ska göra när frÃ¥nskjutet är ordentligt…

När vi kom tillbaks till stugan var det fest. Sofy har nyss fyllt år och det bjöds på överraskningstårta och överraskningsskumpa och sedan kom vi lite gemensamt fram till att 2010 är vårt år.

Några av skidentusiasterna i stugan är ute på 4-timmarspass. För egen del räckte det med 2.5 timmar. Efter det var energidepåerna slut och kroppen trött och frusen.

Det har gått bra att åka men det blir rätt trist när spåren bara går genom skog, skog och mer skog. Milspåret i Björnen i Åre är rena fröjden för ögat jämfört med nötarspåren här. Själva spårkvaliteten har dock varit toppen och de spår jag åkt var lättåkta både uppför och utför. Det verkar dock inte spela någon roll för som vanligt när jag åker längd har pulsen haft många halleluja moments. Inte konstigt att man blir trött av längdåkning, det fullkomligt äter ju energi!

Träningsmässigt var dagens pass riktigt bra men det var aldrig särskilt kul. Eftersom jag inte har nÃ¥got längdskidÃ¥karmÃ¥l, vilket jag i hemlighet är mycket tacksam för, sÃ¥ räcker det inte med att bara nöta, nöta, nöta. Jag vill ha lite utsikt för själens skull ocksÃ¥…

This is as good as it gets

Erika odlar rimfrost