Några av skidentusiasterna i stugan är ute på 4-timmarspass. För egen del räckte det med 2.5 timmar. Efter det var energidepåerna slut och kroppen trött och frusen.

Det har gått bra att åka men det blir rätt trist när spåren bara går genom skog, skog och mer skog. Milspåret i Björnen i Åre är rena fröjden för ögat jämfört med nötarspåren här. Själva spårkvaliteten har dock varit toppen och de spår jag åkt var lättåkta både uppför och utför. Det verkar dock inte spela någon roll för som vanligt när jag åker längd har pulsen haft många halleluja moments. Inte konstigt att man blir trött av längdåkning, det fullkomligt äter ju energi!

Träningsmässigt var dagens pass riktigt bra men det var aldrig särskilt kul. Eftersom jag inte har något längdskidåkarmål, vilket jag i hemlighet är mycket tacksam för, så räcker det inte med att bara nöta, nöta, nöta. Jag vill ha lite utsikt för själens skull också…

This is as good as it gets

Erika odlar rimfrost