Ikväll var det dags för lugna veckans enda högpulsträning: intervaller på löpband. Grabben skulle bränna av några han med så vi tog löpbanden bredvid varandra – de som är precis framför TV:n som är inställd på Kanal 5 och Biggest Loser. Klockslaget 19 är rätt så avgörande för träning på löpband. Dels börjar Biggest Loser just då, men en kvart för slaget 19 är det hur mycket folk som helst bland maskinerna och prick på slaget 19 går alla. Så var det häromdagen, och så var det idag.

6 intervaller á 4 minuter med 1 minuts vila stod på schemat. Det gick hur bra som helst förra veckan men… inte lika bra idag. Jag blev trött i magmusklerna och hade inte samma ork. Pannbenet strulade och fungerade bara den gången då Du Hast spelades. Då ville jag i och för sig sluta efter 2 minuters intervallande men lite kort reflekterade jag över hur jag skulle känna mig om jag slutade då och där. Skulle jag inte ångra mig och erkänna att jag faktiskt kunnat forstätta? Jo, överlade jag med mig själv. Så jag fortsatte 1 minut till. Sedan tog jag samma diskussion med mig själv igen. Så jag sprang sista minuten också.

Efter det där dividerandet med mig själv sprang jag ett gäng intervaller till, men på 3 minuter och på lite olika hastighet och helt plötsligt visade bandet att jag sprungit i 45 minuter. Då klev jag nöjt av och coretränade lite istället: rumplyft med raka ben, maghjulsövning men med boll istället, crunches på boll och sidolyft i belly backen.

Jag var rätt pigg när passet var slut för jag ville få till en snygg hoppbild. Jag hoppade sjukt många hopp men blev lika suddig varje gång. När jag gjort 15 hoppförsök gav jag upp. Det får bli en suddig bild helt enkelt. Hoppen får ses som bonusträning…

Suddig, jag vet. Men jag försökte i alla fall!