I samma veva som jag funderade på att skriva ett inlägg som liksom fångade essensen av de nötta orden carpe diem så gick Emliscious och skrev detta. Och det basunerades precis ut att advokatförfattarpolitikern Bodström tänker förverkliga sin dröm och flytta till USA (bra idé men taskig tajming). Så då passar mitt carpe dieminlägg rätt så bra. Det är bara det att carpe diem känns ungefär lika uttjatat som uttrycket sociala medier. För mig handlar det inte om något som vi ska ta ställning till eller fundera på. Det är saker som bara är och som vävs in i livet och blir till självklarheter.

Det finns lika många drömmar som det finns människor och ingen dröm behöver ens vara den andra lik. För mig är en dröm detsamma som en vilja och behöver inte vara ouppnåelig utan ligger nog snarare ganska nära tillhands men kräver att man offrar den bekväma vardagslunken. En dröm behöver inte innefatta de stereotypa inslagen av solstrålar och stränder. Många av mina drömmar handlar om lyxen av ensamhet och är varken särskilt spännande, sanslösa eller glamourösa.

Pär Bergkvist såg till att förverkliga sin dröm i samband med att han fyllde 40 (så du har några år på dig Emliscious!). Eller tja, dröm och dröm, det beskrivs snarare som en 40-årspresent till sig själv. Han bestämde sig för att äta sig till 100 Guide Michelinstjärnor under ett år, en dröm han dessutom bloggade om. En människa – och en förverkligad dröm som jag inte avundas men däremot respekterar. För det är det som är det fina med drömmar. En dröm kan vara precis vad som helst. En världsomsegling eller en baklängesmiddag. Drömmar behöver inte vara dramatiska eller livsomvälvande. Och det som är det fina är att varje dröm oftast föder en annan. Till skillnad från fantastiska böcker finns där inget slut. The world is your oyster, rent obokstavligt talat.