Träningsglädje

Tog med Trixa, Alfons och Grabben på en promenad. Efter Årehelgen funkar det inte att gå på asfaltstrottoarer längre, nu vill jag ju vara bland rötter och träskmark mest hela tiden. Och visst finns det underbar natur även söder om Dalälven! Eftersom jag just nu huserar 15km utanför Stockholms city bor jag nästan mitt i skogen. I alla fall riktigt nära Nackareservatet. Så jag tog med mig hundar och Grabb in i skogen. Det är så mysigt. Som att ta en paus från verkligheten för några minuter.

När jag bodde i city brukade jag göra liknande pauspromenader runt Långholmen eller Årstaviken. Där är man mitt i smeten, men samtidigt så långt från omvärlden. Stockholm är rätt så fantastiskt ändå!

Jag lyssnar på proffset Ingmaries råd och vilar mitt knä lite från löpningen för en dag eller så. Det känns mycket bättre redan nu och var nog bara en överansträngning, men det är dumt att göra något dumt. Det är rätt så tråkigt att vara förnuftig, men ibland kan det ändå vara klokt. Dessutom har det härliga fjällbäcksvadandet resulterat i en rätt så irriterande slemhosta. Jag tror att en titt i Peakaffären efter en snygg höst- eller vinterjacka kan hjälpa mot det. Jag förälskade mig i en jacka i Åre…

Jag spenderade drygt 6 timmar i bilen med Coola K igår. När vi ses brukar det uppstå en hel del galenskaper men när hon frågade mig igår om jag hade något på så kom jag inte på en endaste liten galen grej som var inplanerad. Kanske föddes det något ur frågan igår. Förmodligen var det ett litet frö som såddes under helgen då jag pratade om jämttriangeln som Carina tränar vandrade i somras. För idag står det såhär att läsa på min Facebookstatus:

”är en begynnande skonörd. Jag behöver ett par X-talons! Nästa sommar SKA jag springa jämttriangeln”.

Jämttriangeln är dryga maran lång och beräknad vandringstid är 3 dagar. Man kan övernatta på en fjällstation som serverar både bastu och mat. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska köra alla 3 etapper i ett svep eller om jag ska springa 2, övernatta med bastu och mat (för att få in lite lyx och flärd i det hela) och sedan se den sista etappen hem som en mysjogg.

Det känns skönt och tryggt att ha ett mål att jobba mot. Dessutom är det ett skäl nog att investera i de där X-talonskorna som Ultraschmultran och Funrun så lätt och elegant trippade över myrarna på fjället med.

Igår lyssnade jag till en klok man på Sportnytt. Han heter Kari Martens, är drygt 50 år och gör 21 iron mans på 6 månader. Eller 10 iron mans i en enda tävling: i en enda följd. Ultra iron man heter det och innebär att man simmar mer än 700 längder i bassäng, att man därefter cyklar 180 mil med bara små korta pauser och sedan springer 42 mil. Bara själva löpningen tar runt 9 dygn.

Jag tror inte Kari Martens är någon övermänniska. För 10-12 år sedan vägde han uppemot 110 kilo och hade en allmänt dålig livsstil med mycket stress, dålig mat och lite sömn. Visst erkänner han att sitt extrema uthållighetssportande sliter på leder och muskelfästen men, och här kommer det viktiga: han mår bättre nu än när han satt still, åt fel och inte sov.

För mig är Kari Martens en enorm förebild. En person som verkligen bevisar att allt går, att alla kan och att ingenting är omöjligt. Den som vill kan lyssna på Kari Martens ”live” under Rosa Bandetspinningen om några veckor.

Kolla in videoklippet för en rejäl dos inspiration!