Jag tror jag är frälst. Terrängfrälst. De 20 km som avverkades runt Åreskutan idag gick mestadels genom lera och blöta. När det inte är snö runtomkring berget är där mycket myrmark, men nu var det extra blött och lerigt eftersom det regnat en del. Vi hade inte riktigt tänkt oss att springa runt i lera. I början försökte vi undvika den. Vi sprang omvägar runt den värsta lerpuddingen och försökte hitta passager runt fjällbäckarna där vi inte behövde vada genom vatten. Men efter någon kilometer övergav vi sådana tankar. Då sprang vi rätt fram, rakt igenom. Och då var det grymt!

Att vada genom fjällbäckar är ungefär som när man är pÃ¥ spa och man gÃ¥r pÃ¥ stenar i kallt och varmt vatten. Det ska vara bra för blodcirkulationen i benen. Lägg till lite hoppande i lerpudding och det är för mig totalt obegripligt varför man betalar en tusing pÃ¥ ett spa när man kan göra samma sak pÃ¥ berget i Åre. Visserligen i lätt sprayande regn och med lite snÃ¥lblÃ¥st, men samtidigt med den underbaraste utsikten man kan tänka sig. Känslan gÃ¥r knappt att beskriva med ord. Trots att vi var 5 som höll ihop nÃ¥gorlunda väl sÃ¥ kände jag mig stundtals alldeles ensam pÃ¥ berget. Ensam och stark. Lycklig och sÃ¥ otroligt levande. Detta är nÃ¥got jag mÃ¥ste göra igen – men gärna iförd ett par schyssta terrängskor.

Enda smolket i bägaren under dagens etapp var att jag fick ett plötsligt ont i höger knä. Det kom i en lätt nedförsbacke. Det sa inte pang eller sÃ¥, men det uppenbarade sig väldigt plötsligt. Ungefär dÃ¥ uppmärksammade jag även en stelhet och trötthet i höger höftböjare. De Ã¥terstÃ¥ende 3 kilometrarna gick jag i ett lÃ¥ngsamt tempo och knäet gjorde mest bara ont i nedförsbackarna, men mot slutet gjorde det ont när jag böjde det i stege – oavsett lutning. Gick jag med rakt ben (typ stapplade) sÃ¥ var det okej. Nu nÃ¥gra timmar efterÃ¥t gör det inte lika ont när jag gÃ¥r (här hemma i stugan) men jag har en öm punkt precis till vänster om knäskÃ¥len. Och höftböjaren känns fortfarande stel och trött. NÃ¥gon som känner igen detta? Jag hÃ¥ller tummarna för att det gÃ¥r över till imorgon, för dÃ¥ ska vi springa lite mer.

Det går nästan aldrig att fånga verkligheten på bild, men ungefär såhär såg det ut idag: