Klockan är 09.58 och jag tror att jag redan har sprungit dagens Trelleborgslopp. Eller har jag det? Jag lever i ovisshet!

Ibland när jag varken sover eller är vaken, utan är i det där mittimellantillståndet, känns drömmarna väldigt verkliga. Imorse drömde jag att jag var nere i Trelleborg. Jag hade inte alls tänkt att springa loppet eftersom jag inte är en sådan där som springer lopp. Men eftersom startskottet gick och jag var där kunde jag lika gärna springa banan. Så jag gjorde det. Och från drömmen minns jag så oerhört tydligt exakt hur mina medlöpare såg ut. Hur de sprang, vad de hade på sig. Även banan var oerhört tydlig. Hur det gick uppför, svänge, gick på asfalt och grus. Skyltar vi skulle följa, någonstans där det var lite tvetydigt vart vi skulle.

Mycket märkligt! Så nu känns det nästan som om jag sprungit dagens millopp. Om det inte vore för att träningskläderna fortfarande luktar gott av tvättmedel…

Skickade för övrigt ett ”lycka till”-sms till Grabben. Fick ordet ”mm” till svar. Låter inte helt övertygande. Å andra sidan är inte Grabben den som slösar med jubel när något känns bra. ”Det gick väl okej” är standardsvaret på frågan hur det gick, även om han precis gjort personbästa på distansen.