Jag vet att ni har väntat. På uppdateringar, på besked. På information om hur det går och hur de mår. Den bästa berättelsen kommer inte på denna blogg. Den kommer hos MarathonMia, och jag hoppas – även hos Fredrika. Tidigare idag var det nämligen tre vinnare som gick i mål. Vinnare på olika sätt, men med en sak gemensamt: de besegrade distansen!

Det har varit riktigt roligt att få vara med på ett litet hörn av upplevelsen. Se förväntan i deras ögon. Se trötthet, hopp, smärta och glädje. Att få höra Fredrika beskriva natten borde göra vem som helst sugen på ultralöpning. Det jag minns särskilt är när hon sa att det var som en saga. Och visst var det en häftig grej, även från åskådarplats. Att få heja fram löpare som tar sig fram mil efter mil. Utväxla leenden. Och visst var det magiskt att få springa med dem några timmar innan midnatt. I mörker, i skog, på asfalt och på sandstrand. Genom kohagar, uppför branta sluttningar, på slätter och emellanåt bara rakt fram. Och precis som en av deltagarna sa till mig: att springa i terräng ger en annan dimension till ultralöpning (jämfört med varvsbana). Det ger mer upplevelse!

Undrar du hur det såg ut? Kolla nedan. Jag har samlat ihop några bilder. Från starten till en av stationerna (de var utplacerade var fjärde mil…). Några bilder från när jag och Grabben hoppade på i Kivik, och när jag satt i en busskur och väntade på en taxi tillbaka till Kivik mitt i natten. Och så från de sista skälvande kilometrarna. Och till slut – när HJÄLTARNA är i mål! Fredrika – som första tjej på 50 miles och totaltrea! MarathonMia och Staffan – som oslagbara kämpar efter drygt 16 mil i all möjlig och omöjlig terräng. Och vet ni vad? Dessa 3 personer är levande bevis på att ingenting är omöjligt!