Sön 26 jul: 4 timmar Bohusled

Andréa kom på den underbara idén att springa Bohusleden och vips hade hon fått med sig ett gäng träningsfantaster. Undertecknad tillsammans med pojkvän inkluderad. Och Powersus. Och River. Och blogglöse Mikael och Rena. Och Joel.

Planen var att springa längs Bohusleden från Bunketorp till Skatås eller Angered (27 respektive 55 km) men leden som började så fint med asfalt och snällt grus växte på vägen till att omfatta lerhoppning, röttersnubbling och backar branta som väggar. Sådan terräng är rolig – nåja, när man inte kladdar ner sig i lera – men sätter lite käppar i hjulet för både tempo och ork. Därför avslutade de flesta av oss dagens utmaning i Skatås där vi sa hej då medan några tog en extra runda i Skatås och andra sprang hemåt. Drygt 24 kilometer blev dagens etapp – och 4 timmar ute i terrängen. Och det kan man ju tycka är lite långsamt – men gör om det om ni vill!

Som vanligt tar jag och Grabben lite lättsamt på de strapatser vi ställs inför. Igår hade vi världens härligaste dag som började i Helsingborg. Där var lite trist och tråkigt trots festival så vi åkte till Höganäs och kollade in outletbyn (Iittala, Kosta Boda, Höganäs med flera) och sedan hittade vi till Mölle. Oj vilket litet glittrande paradis! Sedan hamnade vi hastigt och lustigt på en grillfest med godaste rosén jag någonsin druckit: Chill Out. Jag lyckades inte hålla mig till 1 glas. Eller 2. Eller 3… Visserligen var det väldigt små glas men jag drack minsann rosé som om det inte fanns någon morgondag (som skulle tillbringas i ett par löparskor).

Det var jobbigt att gå upp klockan 7 imorse. Så därför snoozade jag i 30 minuter. Sedan var vi tvugna att illa kvickt packa ned det nödvändigaste. Vaselin. Känns alltid bra att ha även om jag inte är någon stor konsument. Det andra: sportdryck och proviant, inhandlades på vägen. Det blev två flaskor sportdryck från Shell och M&M:s. Grabben packar alltid med russin men jag har aldrig sett honom äta dem så det var ganska onödig packning…

Vi kom iväg i ordentlig tid, tog oss till Centralen och mötte upp River. Det var tur att han fanns till hands för i vår oförberedelse hade jag och Grabben såklart ingen koll på var vi skulle. Det visade sig att vi skulle åka både pendeltåg och buss och grejer. Who would have guessed? På vägen stötte vi på Joel som vi gissade skulle med och springa. Han hade också varit ute och halvfestat kvällen före…

Vi steg av bussen mitt ute i ingenstans och träffade på blogglöse Mikael och lite senare även Andréa och Sus. Härligt – gänget var samlat. Och efter det var det bara att börja springa. Och springa. Och springa.

Vi höll ett mycket behagligt tempo och la både asfalt och grusvägar under fötterna. Vi sprang om andra ledvandrare som verkade tycka vi var knäppa som sprang och kikade in bland hus i villaområden. Asfalten förvandlades lite senare till riktig terräng. Sådan där riktig terräng jag liksom drömmer om men väldigt sällan hittar till. Vi snackar branta backar och smala stigar. Ett tag verkade leden bara gå väldigt brant uppför eller väldigt brant nedför. Det fanns liksom inget mittemellan. Den typen av led krävde sin energi trots att tempot var snällt. Och som alltid under ett långlångt träningspass åker piggheten i kroppen berg och dalbana.

Mot slutet blev kilometrarna väldigt långa och de sista 8 kändes som 16 kilometrar. Minst. Delsjön är för sjutton gigantisk! Och backarna runt den är inte heller att leka med trots att underlaget är bra. Vid den här tidpunkten hade Powersus persat med 100% vilket var ballt. Det är en grym tjej som aldrig tappade mod eller humör trots att hon fick kämpa rejält emellanåt. Sådant är ballt!

Tack Andréa för bra initiativ!

Såklart fotade jag en del under dagen. Eftersom det skulle ta en evighet att skriva bildtexter kan jag säga att Andréa har mörka flätor, Powersus är blond, River har spejsat hår, Joel har blå tisha och Mikael är svartklädd med tights, Grabben är snaggad med svarta halvlånga shorts och vem jag är får ni gissa. Om det är en tjej på bilderna ni undrar vem det är som jag inte har nämnt så är det Rena som hakade på mot slutet. Enjoy!

Mustafa Mohamed

Mustafa är en cool kille. Jag sitter alltid med andan i halsen när han tävlar. Hinder är en dramatisk gren! Det halkas och springs rakt in i dem.

Mustafa växte upp i Lysekil och började med friidrott ganska sent. När jag kontaktade honom för att fråga vad träningsglädje är för honom, befann sig ”Musse” på höghöjdsläger i St Moritz tillsammans med tränaren Ulf Friberg men han tog sig ändå tid att reflektera över träningsglädje. Såhär svarade Mustafa: När jag springer i en vacker miljö i behaglig fart i skön temperatur, men framför allt mår bra i kropp och själ!

Jag undrar lite vilken fart han syftar på då? När Mustafa tränade inför OS sprang han sina tusingar i 2.32-2.34 min/km. Det är ganska snabbt… så snabbt att tränaren Ulf Friberg fick cykla före som hare.

Bild lånad från Aftonbladet

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!