Bloggen Träningsglädje, www.traningsgladje.se, är en hälsoblogg och en blogg om träning som funnits sedan 2006. Idag är Träningsglädje en av Sveriges största bloggar inom outdoor; till exempel cykling, löpning och skidåkning.
Jag som skriver hälso- och träningsbloggen Träningsglädje heter Sara Rönne. Jag vill uppleva livet och tusen känslor i ett par löparskor, på en cykel eller på skidor – med svett i håret och endorfinruset i kroppen.
Här på min blogg kan du läsa om löpning, cykling, skidåkning, simning, styrketräning, träningsresor, tankar om hälsa, träning och livet – och så en hel del mat och recept.
Jag minns inte mina personbästan eller rekord, men jag kommer ihåg alla känslor. För mig är det resan som är målet med min träning. Träningsglädje när det är som allra bäst.
Jag bor i Åre och Stockholm. Mitt hjärta slår för somrar och vintrar. Träning inomhus och utomhus. Jag är utbildad skidlärare och cykelinstruktör. Jag är anlitad inspiratör och föreläsare.
Min blogg Träningsglädje är en del av mitt jobb. Jag jobbar med digitala medier och framförallt digital PR och content management. Jag föreläser ofta om olika aspekter i vår digitala samtid. Jag är även frilansande fotograf och skribent.
Tusen tack till dig som läst den här träningsbloggen under alla år – och som varje dag fyller den med meningsfulla kommentarer och som skickar mig uppskattande mail. Du är en stor del av traningsgladje.se – och du är en bidragande faktor till varför den här bloggen så ofta finns på topplistor när bästa hälsoblogg och träningsblogg ska rankas. Du inspirerar mig!
Kontakt: [email protected]
Twitter, Instagram, Snapchat och Pinterest: @sararonne
Jag tar gärna emot pressinformation. För icke beställt material ansvaras ej. Alla samarbeten (affiliatelänkar och sponsrade inlägg) märks ut enligt marknadsföringslagen.
Nackdelen med att träna mycket och ha en jäkla massa hår är antingen att man tvättar det lite sällan, eftersom det är ett sådant ståhej, eller att det ser ut som en kvastborste mest hela tiden. Ja om man inte har sådant där reklamhår då. Det har inte jag. Idag har jag både tvättat OCH fixat det. Grabben lär inte känna igen mig…
Träna, träna, träna, träna bort din sura min… idag ville jag skratta och vara glad. Lyxträna. Unna mig ett sjuhelsikes kul träningspass. Så då gjorde jag det.
Jag tog med mig mina slit och släng-Adidas och ett par extra strumpor. Satte mig i bilen och åkte till SATS. Brände av ett axelpass på 35 minuter: axeldrag framåt + axeldrag åt hakan (superset) i cc, baksida axel i cc, militärpress med hantlar, sittande militärpress med stång på svagt lutad bänk, axellyft åt sidan med hantlar, rotatorcuff. Tjohoo! Det är galet vilken kontakt jag får i militärpressen på svagt lutad bänk. Galet. Galet kul. Galet jobbigt!
Även om det var roligt på SATS var det efter styrketräningen som det roliga började. Roliga med ett fetjäkla stort R. Löpning på Östra stranden – i vattenbrynet. Inte vid vattenbrynet. I vattenbrynet! Det var därför jag hade med mig slit och slängskorna.
Jag började med några minuters löpning i sanddynorna. Sprang allra längst bort på stranden. Sedan vände jag ner mot vattnet. Vågade först knappt doppa tån men när det började sippra in genom skorna var det ljummet och behagligt. Och jag började springa. Det var galet. Härligt. Underbart. Lite småjobbigt, javisst. Men vilken känsla! En helt galen frihetskänsla. Lite som att blåsa ut en kortlek över ett helt rum. Ni vet, sådär som man inte får göra men som är kul ändå (tills man måste plocka upp alla korten). Så var det idag. Jag hade inga kort att plocka upp efteråt men måhända en del sand mellan tårna.
Jag sprang i vattnet längs med hela Östra stranden med ett leende på läpparna. För att dra verklig nytta av vattenmotståndet ska man ut en bit till i vattnet men det var inte träningseffekten jag var ute efter. Det var träningsglädjen. Friheten på en sandstrand.
Läser på en del bloggar och fastnar. ”Jag vill jättegärna men det hjälper inte för att jag ska komma iväg”. Jag känner igen det där. Min egen träning har varit sisådär de senaste 10 dagarna – med mina mått och mina målsättningar mätt. Varför? Jag vill ju jättegärna men det hjälper inte för att jag ska komma iväg. Och det får mig att undra: vill jag det tillräckligt då? Och jag kan inte se något annat svar än nej, tydligen vill jag det inte tillräckligt.
För jag tror att om man bara vill något tillräckligt så går det. Så är det möjligt. Och nej, att bara ”vilja” kanske inte funkar för allt man kan tänkas vilja här i livet, som att bli president eller nästa Britney Spears eller vad man nu kan tänkas vilja. Men det är nog för fasen inte omöjligt det heller. Men att komma iväg och träna. Eller komma igång och äta rätt. Vill man så kan man. Det är inte svårare än så. Det är bara så jäkla lätt att komma med en massa ursäkter hela tiden. ”Hjälp mig. Jag vill men kan inte!”. Vad är det man vill ha hjälp med då? Att öppna ytterdörren?
Jag ser tillbaka på mina senaste tio dagar och inser väldigt tydligt att jag min vilja inte varit särskilt stark. Visst vill jag bli stark och snygg och allt det där. Men tydligen har min vilja att sitta i soffan varit starkare. Så är det ibland. Nu är det upp till mig att sortera fram den rätta viljan. För det är bara jag som kan hjälpa mig själv. Ingen annan. Ingen annan kan öppna min ytterdörr.
