Idag tog jag med mig de snabba fötterna och gick ut och sprang. Det var en hård förhandling. Det regnade nämligen. Då smälter tydligen Grabben. Eller om det är hans snabba fötter.

Även om det regnade några doppar i början sprack det snart upp i strålande sommarkvällssolsken. Det blänkte i vattenpölarna och på min panna. Och vet ni vad – det går framåt med löpningen. Även om det går jäkligt långsamt!

Jag har en runda som jag kallar för indexrundan. Hur lång den är vet jag inte exakt, och det spelar inte så stor roll heller. Men den är i kuperad terräng och innehåller några rejäla backar. Då och då springer jag indexrundan på tid för att se om jag blir snabbare. Och det blir jag. I januari sprang jag rundan på 20.57. Sedan dess har jag visserligen gått ner mer än 10 kilo men jag springer den snabbare nu än då jag vägde som minst i maj. Nu sprang jag den på 18 minuter blankt. Med träningsvärk i låren.