Jag har misslyckats med att gå upp i tid rätt många dagar nu. Trots att jag sätter 3 olika larm på mobiltelefonen så trycker jag bort dem i halvslummern. Men igår kväll lyckades jag somna vid midnatt, och då gick det faktiskt rätt så bra att gå upp klockan 06.30. Jag hade planer på att visa mina föräldrar Prins Bertils stig före frukost. Och eftersom de inte springer så tar det lite tid. Tre timmar – inklusive diverse hundbad och utsikstpauser. Jag släppte av 2 stycken föräldrar och 2 stycken hundar i ena änden av stigen, och så körde jag och parkerade vid andra änden. Sedan sprang jag och mötte dem – och tog följe med dem i ett något långsammare tempo tillbaka till bilen.

Mamma förundrades över alla som var ute och promenerade, cyklade, joggade eller stavgångade – särskilt att det var så många äldre människor. Hon slog fasta på att Halmstad verkar vara en stad som folk mår bra i, men det där har jag upptäckt för länge sedan. Det är ju därför jag flyttade hit: trots att jag inte kände en kotte förutom Grabben och trots att jag inte hade ett vettigt svar på jobbfrågan. Halmstad är helt klart värd den veckopendling jag bedrivit halva hösten och hela våren. Vi får se vad jag hittar på i höst, men en sak är säker: här mår jag så jäkla bra! Livet är för kort för att inte tas tillvara på.