Läser på en del bloggar och fastnar. ”Jag vill jättegärna men det hjälper inte för att jag ska komma iväg”. Jag känner igen det där. Min egen träning har varit sisådär de senaste 10 dagarna – med mina mått och mina målsättningar mätt. Varför? Jag vill ju jättegärna men det hjälper inte för att jag ska komma iväg. Och det får mig att undra: vill jag det tillräckligt då? Och jag kan inte se något annat svar än nej, tydligen vill jag det inte tillräckligt.

För jag tror att om man bara vill något tillräckligt så går det. Så är det möjligt. Och nej, att bara ”vilja” kanske inte funkar för allt man kan tänkas vilja här i livet, som att bli president eller nästa Britney Spears eller vad man nu kan tänkas vilja. Men det är nog för fasen inte omöjligt det heller. Men att komma iväg och träna. Eller komma igång och äta rätt. Vill man så kan man. Det är inte svårare än så. Det är bara så jäkla lätt att komma med en massa ursäkter hela tiden. ”Hjälp mig. Jag vill men kan inte!”. Vad är det man vill ha hjälp med då? Att öppna ytterdörren?

Jag ser tillbaka på mina senaste tio dagar och inser väldigt tydligt att jag min vilja inte varit särskilt stark. Visst vill jag bli stark och snygg och allt det där. Men tydligen har min vilja att sitta i soffan varit starkare. Så är det ibland. Nu är det upp till mig att sortera fram den rätta viljan. För det är bara jag som kan hjälpa mig själv. Ingen annan. Ingen annan kan öppna min ytterdörr.