Dagen började i katastrof. Jag hade gjort världens träningsplanering för idag men jag föll redan före startlinjen. Jag försov mig. Tyvärr händer det alltför ofta. Det är med total avsaknad av dåligt samvete som jag skyller detta bistra fenomen på Grabben.
Men det är nog även Grabben jag har att tacka, lite indirekt sådär, för att dagen slutade som den gjorde: med 86 cyklade kilometrar och Varberg som slutstation. Hade han aldrig hållt mig vaken till efter 01.00, hade jag aldrig försovit mig, och då hade min cykelutflykt aldrig hänt. Så tack för det Grabben! Vad du förmodligen inte är så nöjd med är att jag nu hittat min drömcykel. Merida Speeder. Ni cykelkunniga, vad tror ni om den? (Det är T3:an som är länkad men den finns i en högre specad modell och några lägre specade modeller) Drömcykeln hittade jag när jag pimpade gamla Bettan med SPD-pedaler (trots allt) och samtidigt införskaffade en hjälm.
Idéen till dagens galna upptåg, att cykla en sväng på Ginstleden, föddes en timma före avfärd när jag msn:ade med Coola K. Jag vet att jag tidigare snackat en del om att cykla till Götelaborg, men det har mest varit snack. Inte en bestämd dag. Men eftersom jag inte kom på något bättre att göra denna tisdag, lät ett roligt och fartfyllt cykeläventyr lockande.
Det gick ganska bra med cyklande ganska länge. Det är förfärligt många rödljus på väg ut mot Haverdal men jag lyckades stanna vid varenda ett. Och knäppa loss foten från SPD-pedalerna. Och inte trilla en enda gång. Det gick helt enkelt som smort.
Någonstans efter Haverdal tappade jag bort de cykelledsskyltar som jag följde men jag var inte orolig. Jag följde bara de blå skyltarna mot Falkenberg och var noga med att inte följa de gröna. Vid Heberg fanns det en skylt som sa ”Köpcenter” så jag följde den. Köpcenter betyder uppenbarligen olika saker på olika ställen. I Heberg betyder köpcenter en modern form av lada där man inte kan köpa fikagrejer med kreditkort. I Heberg lutar parkeringsplatsen snett ned mot vänster och jag som allid knäpper loss höger fot först tog verkligen fasta på lutningen. Fast på fel sätt. Jag trillade rakt ner mot vänster. I backen. Vänsterfoten satt ju fast och jag kunde inte landa på den! Men jag var uppe på fötterna snabbt som attan och rättade till kläderna samtidigt som jag spanade runt och undrade om någon hade sett mig.
När jag kom till Falkenberg var det läge för lunch. Och förmodligen var det läge för min cykel att få lite olja på maskineriet för den hade börjat gnissla. Men jag sket i det. Oljan alltså, inte lunchen. Jag satt där mitt i stan och drack och åt ganska gott och njöt av att få sitta på något annat än en sadel.
Det var nog strax innan Falkenberg som ryggen hade börjat protestera. Inte konstigt, inställningarna på cykeln är inte helt optimala även om jag inte kan sätta fingret på vad jag vill ändra. Det är nog hela cykeln i sig.
Mellan Falkenberg och Varberg var det segt vissa sträckor. Jag stannade ganska ofta för att stretcha ryggen innan den skulle gå av och var tvungen att sitta på ett specifikt sätt på sadeln för att inte slita på knäna och utveckla någon form av cykelknä. Särskilt segt kändes det eftersom jag inte visste hur långt jag hade kvar till Varberg. När jag såg skylten ”Varberg 17 km” kändes det underbart. 17 kilometer är ju jordnötter. Ja, peanuts!
Sista biten in till Varberg bjöd på den segaste backen. Inte särskilt brant men just då och just där var den jobbig. Förmodligen främst på grund av ryggen. Segaste sträckan totalt sett var annars den en mil långa spikraka och supertråkiga nyasfalterade cykelvägen in mot Falkenberg (söderifrån). Där hände ju ingenting. Inga kossor, inga hästar, inga getter, inga campingplatser, ingen havsutsikt – nada.
När jag kom till Varberg kändes det otroligt skönt. Hela resan – på cirka 86 kilometer – hade helt klart varit värd det. Det är fantastiskt kul att cykla. Man avverkar distanser på ett helt annat sätt än när man springer. Jag ser fram emot fler långfärder, men helst på en cykel som är optimal för min längd och min kropp. Och gärna en cykel som är lite mer lättrullad. Då kommer jag nog längre…
(För er som undrar hur jag kom hem så kan jag berätta att jag tog tåget. Helt enligt plan. Jag bestämde träff med Grabben som pendlade hem från Götelaborg. Himla smidigt med Öresundståg!)
