Jag konstaterar att det är soligt på Hallands Väderö (till skillnad från andra delar av Skåne). Ön har typ bra väder jämt. Tydligen är det på grund av att ön är låg och att vattnet runt omkring är varmt. Det stämmer att ön inte har några direkta bergstoppar, men huruvida vattnet är varmt vet jag inte. Jag utforskade det aldrig – badkläderna låg i bilen tillsammans med träningskläderna. Ändå var jag och Grabben ute och gick på Väderön i timmar. Iförda skor med obefintlig sula (väldigt oskönt när det visade sig att stigarna var väldigt steniga) och klänning. Och helt utan solskyddsfaktor (dumt).

Träningskläderna fick åka med nedåt Båstad och Torekov (där båten till Väderön går från) och så hem till Halmstad igen – helt utan att användas. Lika bra det. Om vi inte haft med dem hade vi förmodligen fått ångra det. Det brukar vara så. Men så fort vi kom hem så packades de upp ur väskan. Illa kvickt. Här skulle nämligen ut och springas!

Grabben skulle återhämtningsjogga och det passade bra för mig. Då kunde jag få mig en snabbdistans i hans sällskap. Det är typ den enda gången när både han och jag får ut någonting av att springa tillsammans.

Solen sken. I parken mittemot hördes virvlande trummor från en konsert. Fåglarna kvittrade. Benen kändes pigga. Allt var underbart! Mot slutet skrattade Grabben, och det gör han ofta. Precis när vi kommit ”i mål” frågar han alltid ”hur känns det?”. Jag svarar alltid ”bra”. ”Är det jobbigt?”, frågar Grabben sedan. Och sedan frågar han ”Är det roligt?”. Och fastän lungorna expanderar för allt de är värda och svetten rinner i pannan och utmed ryggen och jag flåsar och vet knappt om jag ska fortsätta gå eller lägga mig ner på marken och hämta andan så säger jag alltid ”ja” – och storler. Det är ju detta som är livet!