Jag konstaterar att det är soligt pÃ¥ Hallands Väderö (till skillnad frÃ¥n andra delar av SkÃ¥ne). Ön har typ bra väder jämt. Tydligen är det pÃ¥ grund av att ön är lÃ¥g och att vattnet runt omkring är varmt. Det stämmer att ön inte har nÃ¥gra direkta bergstoppar, men huruvida vattnet är varmt vet jag inte. Jag utforskade det aldrig – badkläderna lÃ¥g i bilen tillsammans med träningskläderna. ÄndÃ¥ var jag och Grabben ute och gick pÃ¥ Väderön i timmar. Iförda skor med obefintlig sula (väldigt oskönt när det visade sig att stigarna var väldigt steniga) och klänning. Och helt utan solskyddsfaktor (dumt).

Träningskläderna fick Ã¥ka med nedÃ¥t BÃ¥stad och Torekov (där bÃ¥ten till Väderön gÃ¥r frÃ¥n) och sÃ¥ hem till Halmstad igen – helt utan att användas. Lika bra det. Om vi inte haft med dem hade vi förmodligen fÃ¥tt Ã¥ngra det. Det brukar vara sÃ¥. Men sÃ¥ fort vi kom hem sÃ¥ packades de upp ur väskan. Illa kvickt. Här skulle nämligen ut och springas!

Grabben skulle återhämtningsjogga och det passade bra för mig. Då kunde jag få mig en snabbdistans i hans sällskap. Det är typ den enda gången när både han och jag får ut någonting av att springa tillsammans.

Solen sken. I parken mittemot hördes virvlande trummor frÃ¥n en konsert. FÃ¥glarna kvittrade. Benen kändes pigga. Allt var underbart! Mot slutet skrattade Grabben, och det gör han ofta. Precis när vi kommit ”i mÃ¥l” frÃ¥gar han alltid ”hur känns det?”. Jag svarar alltid ”bra”. ”Är det jobbigt?”, frÃ¥gar Grabben sedan. Och sedan frÃ¥gar han ”Är det roligt?”. Och fastän lungorna expanderar för allt de är värda och svetten rinner i pannan och utmed ryggen och jag flÃ¥sar och vet knappt om jag ska fortsätta gÃ¥ eller lägga mig ner pÃ¥ marken och hämta andan sÃ¥ säger jag alltid ”ja” – och storler. Det är ju detta som är livet!