Att fira brukar ju betyda fest av något slag. Strax före midnatt begav jag och Grabben oss på löparfest till Östra stranden här i Halmstad. Vi firade nämligen årets längsta dag med en nattlig löparrunda!

Jag på Östra stranden, runt 23-tiden.

Det är härligt att springa sent på kvällen. Det är den där känslan av att ha hela världen för mig själv som stärker mig. Sent på kvällen är det jag som äger asfalten. Och nog är det mer syre och frihet i luften? I alla fall känns det så. Den där raksträckan (hela Laholmsvägen för er som känner till den) som mitt på dagen är min ovän – är nu min bästa kompis. När det mörknar är det som om alla raksträckor lyfter mig. Ger mig flyt. Tyst men överväldigande applåderar och hejar mig framåt. På kvällen är det jag som regerar.

Jag hade tänkt att nattens runda skulle vara en behaglig sak. Det började bra och förnuftigt. De första kilometrarna sprangs på runt 77% av max – vilket är lågt och behagligt för att vara mig. De sista 4 kilometrarna hemåt sprangs på runt 86% av max. Det var svårt att låta bli att trycka till i skorna. Det kändes ju så bra. Det känns ju så bra!