Idag pÃ¥ förmiddagen tog jag igen de senaste Ã¥rens ickebakande och bakade kakor sÃ¥ det stod härliga till. SmÃ¥kakor med hasselnötter pÃ¥ toppen, kladdkrämig banankaka, nÃ¥gon slags wienerchokladkaka och kärleksmums. Naturligtvis var jag tvungen att smaka pÃ¥ allt – jag var ju tvungen att kolla sÃ¥ att det var okej att bjuda pÃ¥ det när vi fick vänner pÃ¥ besök strax efter lunch. Fast eftersom jag kände mig som gravid i fjärde mÃ¥naden efter allt provsmakande sÃ¥ var jag inte alls sugen pÃ¥ fika när det väl var dags.
Med en kaksmet och nÃ¥gra jordgubbar i magen gav jag och Grabben mig ut pÃ¥ ett lugnt löppass när klockan blivit sen eftermiddag. I augusti varje Ã¥r gÃ¥r loppet ”Prins Bertils minne” av stapeln, antingen som halvmara eller som millopp, och vÃ¥rt mÃ¥l för kvällen var att springa milspÃ¥ret. Inkluderat vägen mellan start/mÃ¥l och hem sÃ¥ skulle det bli en total distans pÃ¥ 15 km. Perfekt för mig och jag tänkte att jag styrt upp denna första träningsvecka väldigt förnuftig med en upptrappning frÃ¥n 4.5, till 6 till 8 och sÃ¥ nu 15 kilometer.
Solen skiner (nästan) alltid i Halmstad.
Det kändes bra att springa idag med. Benen är mÃ¥hända inte lika pigga som under första löpturen i tisdags – men sÃ¥ har jag tränat varje dag sedan dess ocksÃ¥. Kroppen börjar kännas som vanligt alltsÃ¥, med en antydan till seghet.
Bäst som vi sprang och pratade om allt och ingenting sÃ¥ ser jag en bekant figur komma springades mot oss. En leende tjej med finishertröja och snygg frisyr – Ultra-Fredrika! Vad är oddsen liksom? De kommande kilometrarna flög förbi, mÃ¥hända inte fartmässigt men däremot tidsmässigt!
Efter ett tag sprang vi och Fredrika skilda vägar. Grabben lotsade mig vidare med hjälp av en karta över Prins Bertilsbanan och vi sprang bland hus och pÃ¥ asfaltsvägar. Vissa av husen var nog ganska fina, men av det sÃ¥g jag inte sÃ¥ mycket eftersom jag bara kan titta rakt fram. Nackspärrsdemonen, som varit frÃ¥nvarande de senaste 2 Ã¥ren, har börjat jaga mig igen och just nu sitter det en molande käpp i skulderbladen som gör att jag inte kan titta Ã¥t sidan utan att vrida hela kroppen. Irriterande är bara förnamnet – men jag springer ju inte med nacken sÃ¥ det är ganska lugnt ändÃ¥.
Efter mÃ¥lgÃ¥ng konstaterade jag att jag gÃ¥tt och blivit mänsklig efter mitt vilouppehÃ¥ll. När jag sprang i snabbdistansfart häromdagen fick jag jäkligt ont i mina magmuskler (har aldrig hänt när jag sprungit förut) och idag kände jag av vaderna, som nu – nÃ¥gra timmar och 2 glas vin senare – är jättestela (hände aldrig förut). Vad har hänt? Förut var jag outtröttlig. Kanske lite mer träning kan hjälpa mig tillbaka till den känslan. Piggheten i benen kan jag offra – sÃ¥ länge jag fÃ¥r behÃ¥lla min tempoutveckling.
