Jag vaknade upp imorse, dagen efter Stockholmsmaran, med halsont. Det där med marathon tar pÃ¥ krafterna. Att heja fram alla vi kände, och mÃ¥nga vi inte alls kände (vi hejade till exempel pÃ¥ varenda löpare frÃ¥n IF Linnea vi sÃ¥g – trots att vi bara kände nÃ¥gra fÃ¥), var dock inte lika jobbigt som att springa själv. Men roligt var det. Och jag hoppas att vÃ¥rt applÃ¥derande och hejande vid 2 km, vid dryga 22 km och strax före mÃ¥l, hjälpte lite i värmen och tröttheten.
Vid 22 km kände jag ingen längtan till att springa loppet själv. Men strax före mÃ¥lgÃ¥ng väcktes den sovande Stocholm marathonnerven. Det är inte loppet jag vill Ã¥t. Det är känslan efterÃ¥t – den kolossala nöjdheten som är sÃ¥ störtskön trots en värkande kropp. Jag är avundsjuk pÃ¥ alla er som gick i mÃ¥l igÃ¥r. Avundsjuk pÃ¥ stelheten idag. PÃ¥ smärtan i fötter och ben. PÃ¥ tröttheten. Fy fan vad ni är bra!
Hejaklacken!
Klart man måste ha vätska efter målgång.
För fler bilder, kolla in Sofys blogg. Hon gjorde ett bättre jobb med kameran än vad jag gjorde.
