Jag vaknade upp imorse, dagen efter Stockholmsmaran, med halsont. Det där med marathon tar på krafterna. Att heja fram alla vi kände, och många vi inte alls kände (vi hejade till exempel på varenda löpare från IF Linnea vi såg – trots att vi bara kände några få), var dock inte lika jobbigt som att springa själv. Men roligt var det. Och jag hoppas att vårt applåderande och hejande vid 2 km, vid dryga 22 km och strax före mål, hjälpte lite i värmen och tröttheten.

Vid 22 km kände jag ingen längtan till att springa loppet själv. Men strax före målgång väcktes den sovande Stocholm marathonnerven. Det är inte loppet jag vill åt. Det är känslan efteråt – den kolossala nöjdheten som är så störtskön trots en värkande kropp. Jag är avundsjuk på alla er som gick i mål igår. Avundsjuk på stelheten idag. På smärtan i fötter och ben. På tröttheten. Fy fan vad ni är bra!

Hejaklacken!

Klart man måste ha vätska efter målgång.

För fler bilder, kolla in Sofys blogg. Hon gjorde ett bättre jobb med kameran än vad jag gjorde.