Marathonhysterin har slagit ut i full blom. Som en icke-startande i Ã¥rets Stockholmsmara kan jag tycka att det ska bli skönt när det är över. När livet fÃ¥r bli lite vanligt igen. När jag kan läsa om annat än folk som vÃ¥ndas, trots att de sprungit bÃ¥de loppet och distansen mÃ¥nga gÃ¥nger förr. Det jobbigaste med maran verkar inte vara distansen – utan all den stress som leder fram till den.

Grabben laddar upp på sitt sedvanliga vis. Den grej han verkar ta mest seriöst av alla de förberedelser som leder upp till loppet är maten. Då inkluderar jag även förberedelser som träning och vila.. igår kväll åt han först potatis och kyckling, sedan en banan, sedan en gainer och sedan kyckling och makaroner och typ en halvliter carbo loader. Fast det verkar inte ha gått så bra med sista måltiden. Den står halväten på diskbänken. Det var inte konstigt att Grabben inte kunde sova i natt med så mycket mat på väg ner i magen.