Det var 2 veckor sedan jag lämnade Stockholm för ett mer permanent boende i Halmstad – och jag känner mig redan som en turist i storstan. Så mycket folk! Så mycket att se upp för! Jag hade bokat in mig på ett pass på SATS Tule, ett gym som VR-Terese beskriver som sött. Och lite sött är det, just för att det är litet. Men nog är det mycket folk där ändå – inte så sött.

I spinningsalen var det dock långt från fullt. Vi var väl en 10-12 tappra själar som skulle spinna loss tillsammans med en ganska bra instruktör till ett sjuhelsikes pass. 90 minuter pyramid. Intervallträning i block om 2 minuter, 4 minuter, 6 minuter, 8 minuter och 10 minuter. 1 minuts vila mellan de kortare intervallerna, 2 minuters vila mellan de medellånga. När vi gjort 10:an så fick vi 3 minuter vila, och sedan gjorde vi om allt igen. Wohoo!

Instruktören på ledarcykeln hade ett ordentligt schwung i benen. Hon trampade på i hiskelig kadens, både när hon satt – men framförallt när hon stog. Jag tycker att jag kan trampa ståendes i bra kadens jag med, men det är ingen chans att jag kan sprinta – ståendes – i 2 minuter eller mer, om och om igen.

Det var ett tufft pass, den saken är klar. Det bjöds på mycket valfrihet när man ville sitta och när man ville stå. Sådant uppskattar jag, då kan jag anpassa mitt träningspass till vad som funkar bäst för mig och min dagsform. Men det var ändå något som fattades. Glöden. Träningsglädjen.