Jag är ingen löpartalang. För att vara ärlig är jag ganska kass på att springa. Jag löptränar mer än de flesta, men utvecklas inte nämnvärt. Jag är lite av en löparnolla. När man insett en sådan sak finns det två saker man kan göra: lägga ner det där med löpningen, eller fortsätta springa.

När det känts som mest orättvist och omöjligt har jag ägnat en hastig och vårdslös tanke åt att aldrig mer springa. Men när jag fått tänka tanken en gång till så har jag också besinnat mig. Varför skulle jag sluta? Det är för min egen skull jag springer. Ingen annans. Därför har jag fortsatt. Men det är också därför jag ställt om fokus från att komma först till att komma så nära den ultimata njutningen som det bara går. För löpning är njutning!

Jag har gått och längtat efter idag en hel vecka. Tanken att springa ett extra långt långpass har nämligen grott i mig ett tag. Att springa en mara är mer än att springa 2 varv runt Stockholm, eller tillsammans med 40 000 andra i Berlin, eller vilket lopp man nu springer. Att springa en mara kan också vara ett gäng asfaltsvägar mellan åkrar och längs kusten i Halmstad. Alldeles på egen hand och med vätskestationerna i ryggsäcken eller på bensinmackar. Att springa en mara kan vara ägnad en heldag utan rep som dras för att man inte klarade tidsgränsen. En mara kan vara lite småprat med hästarna i hagarna (vid kilometer 3, 7, 13, 18, 30), kossorna på fälten (vid kilometer 10, 14) och funderingar på livet i allmänhet (vid alla kilometrar). Kanske ett stopp för en glass (vid kilometer 33), en dricka (vid kilometer 17, 22, 29) eller att ta av sig dojjorna när man sitter på en sten i solen (vid kilometer 22). Då blir en mara ganska enkelt till 42 kilometers njutning.

Redo!

Ungefär såhär såg det ut mest hela tiden

Detta fick mig att le

Och dessa var så söta så de måste dokumenteras

Men… ska jag vara ärlig så var det inte lattjo lajbans hela tiden. Jobbigast var det helt klart mellan kilometer 8-12 och 38-slutet (ca 42-43). I början var det så jäkla långt kvar så då var det jobbigt rent mentalt. I slutet var det jobbigt för att det var så nära mål, men ändå inte riktigt. Och så började det gå riktigt långsamt. Det var nästan minusfartsvarning. Grabben (som kom ifatt mig på sitt eget långpass) började demonstrativt att gå bredvid mig och det var riktigt dålig coachning. Men han skärpte sig sedan och fick mig i mål. Då började tårarna rinna. Av trötthet – och känslan av att spränga gränser.

Rapport från starten:

[kml_flashembed movie="http://www.youtube.com/v/tNR1ajh4j9c" width="425" height="350" wmode="transparent" /]

Rapport från dryga halvmarasträckan:

[kml_flashembed movie="http://www.youtube.com/v/rktYl1TMa-E" width="425" height="350" wmode="transparent" /]

(Ni får ingen rapport från slutet. Den glömde jag bort.)