Det har blåst upp till storm utanför lägenhetsväggarna. Sådär så att man bara vill gå hem och lägga sig i soffan framför TV:n. Det var precis vad jag gjorde i eftermiddags. I bästa mysdressen. Kroppen kändes seg och benen trötta. Mitt ambitiösa träningsschema har slutligen kommit ikapp mig. Eller så är det vädret… förmodligen vädret!

Trött. Vädret tar ut sin rätt!

Jag låg ett tag i soffan och funderade på vad jag skulle göra av kvällen. När Top Chef var slut och Grabben gått på något styrelsemöte, bytte jag om till träningskläder. En liten löparrunda med fartlek hade jag faktiskt planerat in i almanackan och en liten löparrunda med fartlek skulle det minsann bli. Trodde jag.

Omladdad!

Jag märkte rätt så tidigt att benen inte svarade på mina kommandon. Jag sa åt dem att öka i backen uppför berget men nej. De ville liksom inte. De stretade emot. Löpsteget kändes matt och flaxigt och armarna vevade lite planlöst. Men jag hade hoppet kvar. Jag hade bara sprungit en kvart. Jag var fortfarande på uppvärmningsstadiet, tänkte jag.

Jag kom till starten av min indexrunda och samlade all kraft, energi och mod jag hade. Nu skulle jag springa min fartlek. Men andra hjärnhalvan gick plötsligt över på benens sida och sa nej. ”Sara, skit i fartleken – det är alldeles för jobbigt. Spring den här rundan så snabbt du kan istället och se om du blivit bättre!”. Plötsligt kändes den utmaningen mycket enklare än fartleksalternativet. Så jag började springa. Med sega ben utmanade jag den ena backen efter den andra, och kom fram till att det bara var i backarna det gick segt. När det flackade ut gick det riktigt bra. När jag hade mindre än en kilometer kvar kom jag in i andra andningen och då blev med ens det jobbiga bekvämt. I absolut sista backen, slutspurten in i mål, kom jag till och med på att om jag springer med högre knän går det mycket snabbare i uppförsbacken. Så dags att komma på det då…

Tiden då? Tja, PB med 15 sekunder. Inte illa pinkat för att springa snabbdistans med trötta ben… ser fram emot att springa indexrundan med pigga, fräscha ben. Enligt den magiska löparformeln blir man 1 minut snabbare på milen för varje 2 kilo man tappar (ceteris parabus). Enligt formeln motsvarar min tidsförbättring på rundan en viktminskning på runt 1.6 kilo – vilket stämmer ganska överens med verkligheten, för jag har tappat dryga kilot sedan mitt gamla PB. Men – jag har även löptränat en hel del på sista tiden vilket ogiltigförklarar hela formeln eftersom det strider mot ”ceteris parabus” och jag vet inte om det är någon av er som hänger med på det jag skriver just nu men kort sammanfattat så var det en riktigt bra runda jag fick till idag.

Nu ska vi fortsätta kolla Vänner. Vi har kollat på Vänneravsnitt hela veckan men är fortfarande på disc 2 i samlarboxen. Vi kommer kolla Vänner året ut!