Who is the Biggest Loser? (vecka 13)

Med -1% viktnedgång är jag the Biggest Loser den här veckan. Coola K har gått upp 1.2% och får därmed springa på 7 km på löpband samt köra roddmaskin i 15 min och böta 50 kronor till vår spa-resa.

Resultat, vinnare per vecka, Biggest Loser:

v.1 Sara -3.5% – Coola K +0.4%

v.2 Sara-1.3% – Coola K -3.3%

v.3 Sara-1.2% – Coola K -1.5%

v.4 Sara-0.9% – Coola K +1.0%

v.5 Sara -0.9% – Coola K -2.4%

v.6 Sara -0.6% – Coola K +1.8%

v.7 Sara -0.4% – Coola K -1.1%

v.8 Sara +/-0% – Coola K -1.7%

v.9 Sara -0.4% – Coola K -0.1%

v.10 Sara -1.0% – Coola K +0.6%

v.11 Sara -0.5% – Coola K -0.8%

v.12 Sara +0.5% – Coola K -0.9%

v.13 Sara -1.0% – Coola K +1.2%

Min vecka:

Tack kroppen för denna vecka. I owe you one! Denna Biggest Loservecka har innefattat 10 dagar istället för 7, och minst hälften av dessa dagar har jag ätit godis eller vita kolhydrater. Det har varit svårt att komma in i rutinerna igen efter att ha frångått den strikta hållningen. En dag då man tillåter sig lite mer, eller lite annan mat, blir lätt till fler. Som blir till fler. Och fler… Därför är jag väldigt nöjd med vad vågen visar. Nöjd, och lite förvånad. Jag har nog påskhelgens träningsschema att tacka för siffrorna.

Nu blir det en kortvecka till nästa Biggest Loserfinal – redan på måndag redovisas nästa invägning.

Löparskor (från Nike)

I min familj (jag och Grabben alltså) köper man inte Nike. Inte för att man inte gillar varumärket, eller för att man tycker att grejerna är fula är så. Nej man har hört att Nikeskor lättare ger upphov till skador än andra skor. Var den uppgiften kommer från, eller om den stämmer, vet man egentligen inte. Man bara har den uppfattningen.

I min familj (jag och Grabben alltså) är det inte Sara som är ”man”. Det är Grabben. Men jag har (nästan) aldrig fått för mig att köpa Nikelöpardojjor ändå. Det har bara inte blivit så.

Idag var jag på Löplabbet på lunchen. Jag var så illa tvungen. Jag har insett att mina gamla löparskor är just det (gamla alltså) så jag lämnade dem hemma i Stockholm – och efter jobbet åker jag till Halmstad och blir kvar på den kustremsan ända fram till Valborgsveckan. Att överleva så länge utan löpardojjor går inte! (Det finns i och för sig affärer där borta också…)

Jag sa till killen i butik att jag var ute efter 2 par skor. Ett par långkörare, typ Asics Nimbus men inte just dem (jag springer ut dem för lätt). Och ett par snabba lätta, typ Asics DS Trainer fast inte just dem (det är pronerarskor). Killen började snacka sig varm för 2 olika New Balanceskor och gick iväg för att hämta dem och kom tillbaka med 2 par Nike.

Big mistake! Hörru säljare, det förstår du väl att jag inte tar dig på allvar när du snackar lyriskt om en sak och kommer tillbaka med något annat som om ingenting hänt. Det fattar väl jag med att du upptäckte att storlekarna var slut och att du ville kränga något annat. Och när jag säger att jag vill prova något annat för att jämföra med – kom inte tillbaka med förra säsongens modell och kalla dem för ”ett par andra skor”.

Jag var inte så sugen på Nike. Men jag testade dem (Nike MoTo) och… de var ganska sköna. Jag jämförde dem med några andra klassiker och ta mig sjutton – jag gillade faktiskt dem allra bäst! Eftersom jag inte riktigt hittat något bra alternativ till min Brooks Defyance som hittills funkat som riktigt bra långkörardojjor men som nu verkar utgå ur Stadiums sortiment så var jag ganska lättövertalad. Så med ens var det ena paret – långkörartrotjänarna – klara.

Jag har aldrig ansett mig vara i målgruppen för snabba och lite lättare skor. Jag springer ju så långsamt. Men vet ni vad, jag förtjänar också andra skor än tegelstenar och nu finns det så många olika typer av lätta skor på marknaden. Jag såg framför mig att jag skulle köpa ett par Adidas Adios (som Haile satte nytt världsrekord i) eller ett par Nike Zoom Marathoner (för att de är snygga). Dessa skor fanns såklart inte på Löplabbet Fridhemsplan. Istället fick jag prova ett par Nike. Igen. Va fan!

Jag ville inte erkänna för mig själv att de snabba Nikeskorna (Zoom Elite) kändes bra. Jag ville verkligen att några andra skulle kännas bättre. Provade ett par Adidas Boston och nja, de var lätta men skulle inte hjälpa mitt löpsteg så som jag kände att Nikeskorna kunde. Jag bönade och bad säljaren om det inte fanns några andra jag kunde prova? Då började han prata om Asics DS Trainer och då försvann allt mitt förtroende för honom. Jag är en supersupinerare. Jag till och med bevisade det på löpbandet big time för säljaren. DS Trainer är en sko med pronationsstöd. Det är ett no-no!

Ungefär då hade jag tröttnat på skoshoppandet. Jag hade visserligen hittat 2 sköna löpardojjor -men inte de jag ville ha. Så jag gick därifrån. Hann gå någon kilometer innan jag konstaterade att jag var dum i huvudet.

Om man behöver skor, och de skor man provat känns bra. Då ska man väl köpa dem? De var inte fula (ja inte jättefula i alla fall) så det var inte heller någon anledning att inte köpa. Det var bara det att jag inte ställt in mig på att köpa Nike. Nikeskorna ingick inte i mina förväntningar. En säljare som inte trodde på mitt löpsteg ingick dock i mina förväntningar, så det störde mig inte lika mycket.

Efter att ha kommit till insikt vände jag. Gick tillbaka till butiken. Sa hej nu är jag här igen. Köpte ett par Nike MoTo och ett par Nike Zoom Elite, prutade lite och gick därifrån med 2 påsar i handen. Jag hoppas jag kommer bli nöjd. Och inte skadad, som man tror i min familj (jag och Grabben alltså). Grabben har givetvis meddelats om mitt skoinköp och ja, vi är fortfarande tillsammans. Nikelöparskor är inte helt omöjliga även för honom. Han avslöjade till och med att han trivdes i Nikes Mayflower. Så det så!

Tor 16 apr: På det tredje…

Jag har snoozat ordentligt 2 dagar i rad. Men inte imorse. Jag var så jäkla taggad på att jag minsann skulle komma upp och morgonträna att jag vaknade en gång i timmen från klockan 02.00. Varje gång var jag tvungen att kolla klockan om den inte äntligen slagit över 05.00. När den till sist gjort det så väntade jag lite till. 05.38 fick bli en rimlig tid att gå upp!

Det var jag och morgonfåglarna som njöt av tystheten och stillheten. Mina ben var stappliga och mitt löpsteg blev nog aldrig riktigt normalt under den 40 minuter långa lugna morgonjoggen. Men jag var ute. Jag gjorde det. Och jag älskade det!

Ikväll avslöjas förresten förra veckans Biggest Loserfinal. Spännande detta!

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!