Jag ligger i sängen när jag skriver detta. Jag mår inte så bra. Jag mår illa och fryser. Jag har knarkat.

Att ”knarka kilometrar” är ett numer vedertaget begrepp inom långlöparbloggvärlden. I förmiddags fick jag min dos av LSD. Long slow distance, alltså.

Väderleksrapporten från gårdagens morgontidning utlovade strålande sol till idag men när vi kom utanför dörren klockan 10 skymde molnen solen och det var kallt som fasen. Inte lika kallt som i Stockholm, men väldigt kyligt jämfört med gårdagens shortsväder. Jag frös. Grabben frös. Men vi hade inget annat val än att skita i det.

Vi sprang cykelvägen ut till Tylösand. Det är en jättefin asfaltsväg som inbjuder till snabb löpning. Raksträckorna är aldrig för långa och uppförsluten aldrig sega. Löpningen gick som smort och helt plötsligt var vi framme i Tylösand. Då hade vi bara hälften kvar. Den bästa ”hälften”: Prins Bertilstigen.

Glad på Tylösandsvägen efter 9 km

Att springa terräng är bra mycket jobbigare än asfalt. Det märktes på Grabbens pulsklocka som registrerade hastigheten. Jag låg hela tiden 10 sekunder långsammare per kilometer när jag sprang på terrängslingan – men fick kämpa desto mer. Men det spelade ingen roll vad klockan sa. Jag har inget marathon att träna mig snabb till. Inget personbästa på halvmaran att övervinna. Mitt enda skäl till långpasset var att förbränna kalorier – och att njuta.

Kilometrarna tickade på och jag började känna mig trött i kroppen, men det ville inte benen och fötterna veta av. De sprang på av sig själva och vi höll en jämn fart. Det kändes bra ända till Grabben trodde att det berodde på att det inte gick att springa långsammare. Tack för den Grabben! Han försökte förklara det som att det var min bekvämlighetszon han menade, och att om jag sprang långsammare skulle jag springa utanför min bekvämlighetszon och därmed skulle det bli jobbigare… Jag köpte den förklaringen just då. Jag hade inte energi nog att analysera det där närmare. Däremot hade jag energi nog att stampa i marken och bli tvärilsk när vi sprang fel och tvingades ta en omväg på 100 meter. 100 meter är inte mycket men när man är trött och energinivåerna lyser rött krävs det inte mycket för att läget ska analyseras som hopplöst. Lite vatten från vätskebältet fick mig tack och lov på bra humör igen.

Glad i vitsippsskogen på Prins Bertilstigen efter 21 km

Jag kände mig pigg ända in på upploppet. De sista 100 metrarna förtjänade en spurt och de sista 20 krävde allt jag hade. Så jag gav dem det. Jag gick i mål och fick den sista vattenslurken i vätskebältet som belöning för mina 3 timmars LSD. Det var inte förrän jag kom innanför ytterdörren som jag kände mig oändligt trött, illamående och frusen. Så här ligger jag nu. I sängen. Jag har klarat av en dusch ett glas cola och lite yoghurt. Jag kände att jag var tvungen att snabbt som tusan fylla på med något som ger kroppen snabb energi. Jag mår nog snart bättre! Jag tror faktiskt att jag redan mår bättre!