Undrar du hur du ska hitta formen? I’ll tell you how!

Börja dagen med en powerwalk med stavar klockan 05.50. Kom tillbaka hem, koka 5 ägg och knäpp på P1:s morgonsändning medan du fixar håret. Stressa som fan och stryk skjortan 10 minuter efter det att du borde ha åkt till jobbet och kasta snabbt äggen i en gladpackpåse och stoppa i väskan. Ja du kan kasta in dem. De är ju kokta. Frukosten (ja, några av äggen) får ätas vid ett bättre tillfälle.

Ha lite flyt i trafiken och hitta den absolut sista parkeringsluckan på stans mest parkerade parkeringsplats och ta en latte till det externa morgonmötet. Hasta vidare till kontoret på förmiddagen och svär över korsningen vid Fridhemsplan och alla idioter som aldrig någonsin borde fått körkort.

Skicka lite mail, ring några telefonsamtal och jobba undan lite vid skrivbordet tills klockan slår lunchtid och du står i jobbrestaurangen och inser att det är jäkligt trist mat idag. Kycklingklubbor (jäkligt opraktiskt att äta) med ris (äter inte ris) eller grönsaksbiffar (äter inte grönsaksbiffar) med ris (äter inte ris) eller nån jäkla kalops. Och så tar man lite kalops som är typ världens tråkigaste maträtt och så skojar man till det och tar några champinjoner till och sådana där obotligt trista och faktiskt ganska äckliga svarta urkärnade oliver och man konstaterar att de borde inte få kallas oliver.

Någon halvtimme senare fortsätter man med det man gjorde före lunch och efter några timmar kommer man på att det där med mellanmål är ju bra och så går man till kaffeautomaten och knackar 2 ägg och hoppas att ingen ser en och undrar vad fan man håller på med.

Och när klockan är strax före fem åker man hem. Och man visslar i bilen och är hur glad och nöjd som helst trots att det står still på 222:ans avfart från Essingeleden och trots att jag ska betala kvarskatt. Men vad gör väl det när solen skiner och man har världens skönaste joggingtur att se fram emot när man kommer hem och när jag ändå jämkat så att det sprutat pengasedlar ur öronen.

Och man parkerar bilen och man är döhungrig men man vet – man bara vet – att det är now or never. Man vet att ger man sig inte ut och springer på en gång så kommer man skjuta på det och hitta andra grejer att ta sig för. Så man byter om på studs och så ger man sig i väg och så joggar man bort från hungern.

Och det är då man hittar den. Den som man letat efter. Den som liksom sprungit ifrån en. Gömt sig för en. Den som man trodde man tappat bort. Den som man knappt kommer ihåg hur den känns. Den som man går och drömmer om.

Jag pratar om formen. För formen mina vänner – den är nästan tillbaks! Och det är ironiskt att den kommer när det verkligen inte varit upplagt för den.

Nu ska jag knäcka några fler ägg (ni som gjort matten vet att jag har 3 kvar i påsen) och göra min tonfiskmiddag. Sedan tror jag banne mig att jag ska kolla på TV. Det gör jag nästan aldrig annars.

Det ser kallt ut. Det var det också. Det sken bara utanför kontorsfönstret idag. Inte vid kustremsan.

Optimistisk som man är kör man mössfritt och kortbyxor. Vadå, det är väl vår?