När jobbet var slut hade jag tänkt att ratta bilen över Västerbron till SATS Hornstull. Istället körde jag rakt ut på Essingeleden och hem. Solen sken och att jag funderat i över 2 timmar om jag skulle gå på den där gruppträningsklassen talade sitt tydliga språk. Nej det skulle jag inte. Jag skulle hem. Hem och springa!

Hemma i träningsgarderoben har jag hittat en löparjacka som känns fullständig obekant. Är den min? Har jag köpt den? När då? Jag har inget som helst minne att jag köpt en svart och rosa löparjacka från Soc på Stadium. Men den passade, så den är nog min ändå.

Jag jagar fortfarande formen. Vilken form som helst faktiskt. Det behöver inte vara en superform. Till och med en halvdann form skulle göra mig tacksam just nu.

Jag springer – det känns tungt och segt, jag förmÃ¥r inte att springa snabbare men jag blir ändÃ¥ inte svettig. Det är en väldigt konstig känsla som rotat sig fast i mitt fullkomligt friska löparhjärta. Jag har nog aldrig känt sÃ¥här förut. Bilderna nedan visar hur jag känner mig, och hur jag vill känna mig, när jag springer.

Löpningen just nu: lite trött, lite tillbakadraget. Noll ös eller jävlar anamma.

Löpningen som jag vill ha den: on top of the world och fullt ös medvetslös.

Även om det kändes ganska kasst sÃ¥ var jag ute i 60 minuter. Sprang mot min trygga skogsslinga. Den där vi sprang i skolan. Som vi hatade dÃ¥ – men som jag älskar nu. Där jag känner till varenda kotte och varenda sten. Sedan förlängde jag rundan med en avstickare in i skogen. PÃ¥ en mindre skogsslinga där solen lyste med sina bleka kvällstrÃ¥lar innan ett gäng smÃ¥killar med moppe och smällare störde löparfriden pÃ¥ en parkeringsplats. Jag överröstade dem med Alcazars Stay the night i mina öron. Lite senare stängde jag av musikmaskinen och lät fÃ¥glarnas kvällskvitter vägleda mig den sista biten hem. Nu sitter jag här och är ganska nöjd över ett genomfört löppass trots taskig känsla. The good times will come.